Två kämpar slår sig fram genom mängder av fiender för att nå ett diffust definierat mål. En medhjälpare förser dem med livsviktig information och – då och då – ny utrustning och vapen. Samarbete är det viktigaste, båda måste spela på sina styrkor för att de ska överleva tillsammans på ett komplicerat slagfält. Känns det upplägget igen? Då har du antagligen spelat Army of Two. Och Hunted: The Demon's Forge är mer eller mindre exakt samma spel, fast den här gången utspelar det sig i fantasymiljö. De två protagonisterna har bytts ut mot de lite mer sympatiska Caddoc, ett stort muskelberg som föredrar svärd framför sitt tämligen klena armborst. Och så E'lara, en smidig alvtjej som är som bäst med sin båge på lite längre avstånd. Och den avlägsna medhjälparen är en räddande ängel (eller möjligen demon) spelad av Lucy Lawless (Xena!).

Inför den här förhandstitten fick jag spela igenom ett par nivåer av spelet. Det började med en tutorial där jag först fick lära mig att spela som E'lara och använda bågen på bästa sätt medan en datorstyrd Caddoc rensade upp bland odöda skelett. Därefter vidtog träning i svärdsvingande och så en kort introduktion till magi. Alla attacker och specialförmågor i spelet sköts med något enstaka knapptryck och allt är lätt att lära sig och använda. Det finns också ett coversystem som låter dig ta skydd och hämta dig en stund, men din hälsa laddas inte automatiskt upp, utan måste fyllas på med drycker du hittar lite här och var. Det kan vara lite knepigt att träffa rätt med bågen ibland, men det är inte spelets fel utan mitt eget. Ett snabbt tryck på sikta-knappen följt av en finjustering resulterar i ett vackert headshot varje gång, om man tar lite tid på sig.

Drakar, demoner och pengar

Nu har vi inte så mycket tid på oss när spelet väl börjar. Jag och en annan journalist får tillsammans spela igenom en av de tidigare nivåerna. Jag väljer E'lara eftersom jag gillar att ta det lite lugnt i bakgrunden medan den andre röjer. Målet är till en början att ta sig över en borggård full av orchliknande fiender som gör sitt bästa för att överväldiga oss med sin betydligt större numerär. Vi dör. När vi provar igen har jag svintur och hittar en båge i ett vapenställ som gör ofantligt mycket skada. Dessa ställ funkar lite som ett lotteri – den som slår sönder ett sådant får ett lämpligt vapen eller sköld. Ibland är det betydligt sämre än det du redan har, men någon gång då och då är det ett helt igenom episkt vapen. Som min blåskimrande båge vilken går fram som en lie genom orchhorderna. Snart är vi över borggården och får prova på en lite mer lågmäld del av spelet.

Vi smyger genom något slags katakomber, badande i ett kusligt ljus. Härnere finns inte så många fiender men desto fler gömda rum och hemligheter att hitta. Och med lite tankeverksamhet och samarbete (Caddoc kan putta på väggar, E'lara kan skjuta eldpilar för att tända facklor, till exempel) hittar vi så småningom både huvudmålet och lite bonusprylar som ger oss fördelar längre fram. Samarbetet funkar bra, trots att vi inte känner varandra och inte snackar så mycket. Det här är ett spel byggt för att två personer ska kunna gå igenom det tillsammans med minsta möjliga besvär, men jag kan i sanning föreställa mig att det är betydligt tristare om man är ensam. En annan parallell till Army of Two alltså.

Men den stora skillnaden i InXiles fantasyepos är att här fungerar faktiskt den klichéstinna dialogen. Våra hjältar är helt klart inte ute efter att rädda världen, istället vill de tjäna pengar och ta hand om sig själva. Och de snackar mer eller mindre konstant med varandra, med en jargong som med all önskvärd tydlighet visar att de känt varandra länge och har ett slags hatkärleksförhållande. Som hjältarna i en bra film bör ha, ungefär. Detta kombinerat med en spelmekanik som snabbt blir naturlig och ett erfarenhetssystem där du kan köpa på dig förmågor och trollformler som passar din spelstil, resulterar i ett spel som är förbannat kul i co-opläget. Och ibland behövs det inte mer än så.