Somliga saker behöver inte förklaras. Till exempel varför sci-fi-titeln #Warhammer 40,000: Space Marine presenteras i ett pampigt kapell med färgade glasfönster med bibliska motiv. Eller varför det är skojigt – riktigt skojigt – att placera granater i gommen på en orch och hugga av hans lemmar med en slö yxa. Vissa ting är per definition häftiga.
#Relic har med Dawn of War-serien lyckats förvalta Warhammer 40,000 alldeles charmant. Men det är inget faktum som säkerställer att steget från RTS till brutal action i tredjeperson kommer att gå smärtfritt. Det är två genrer från två olika världar. Men svaret på frågan låter inte vänta på sig. Tio sekunder in i spelet avlossar jag mitt första skott i hjärnan på en grön orch och samtidigt som blodet stänker över skärmen vet jag att det här är hård och oförfalskad spelglädje. Men samtidigt är Captain Titus mer än lovligt lik en annan bredaxlad spelhjälte. Äpplet har inte fallit långt från Marcus Fenix-trädet.
Tre space marines och tjugo orcher. Jobbig matematik.
– Warhammers varumärke är 25 år gammalt och jag tror snarare att det har inspirerat spel som Gears of War och Halo. Marcus Fenix ser lite ut som arketypen av en space marine med sin kroppshydda.
James McDermot, marketing manager för kanadensiska Relic, säger också att de vill göra ”något helt annorlunda” med genren. Fanns det en topplista med standardsvar för PR-människor torde den här nå en topplacering. Men McDermot har, visar det sig, en god grund att stå på.
Grönt är inte skönt
”Ensam är stark” heter det och i Space Marine finns det få ord som bättre beskriver striderna. Orcher i alla former och storlekar svärmar över skärmen och hade det inte varit för att vår vän Titus är något av en superhjälte hade läget känts hopplöst. Orcher med knivar, orcher med raketgevär, orcher med bomber. Grönt är i det här fallet inte speciellt skönt.
Men där spelet sticker ut – och dessutom gör det riktigt bra – är i de sömlösa skiftena mellan långdistans och närstrider. Många actiontitlar bygger på någon form av ”ducka, skjut, ducka, skjut”-princip. Jag säger inte att det är en dålig variant men jag säger att det behövs en mångfald. Närstridsvapen som kraftyxan och blixthammaren (ja, namnen låter coolare på engelska) skulle i andra fall vara sista utvägen när fienderna övermannar dig och ammunitionen tar slut. I det här fallet är de ett utmärkt komplement till plasmapistolen och granatkastaren. Oavsett om jag hugger itu fem orcher på en gång eller sänker dem med ett välriktat sniper-skott är striderna underhållande. Och det går vansinnigt fort att byta från det ena till det andra. Det är imponerande.
Animationerna flyter på snyggt och trots sin mörka och blodiga grund andas karaktärerna med sina absurda proportioner och klara färger en naiv estetisk. Jag är definitivt ingen inbiten fantast av varumärket och har mest stått vid sidan om och beundrat de vackra hantverken som spelfigurerna verkligen är. Det behövs ingen fil.kand. i ”Warhammer-iologi” för att förstå att Relic är på rätt väg.
Orcherna kan flyga också. Sött.
Jag tas med till fyra nedslag i historien där tonvikten ligger på de smidiga och actionpackade striderna. Därför är det svårt att få något slags grepp om historien på planeten som är byggd som en enda stor vapenfabrik. Men efter lite pysslande med de lösa trådarna förstår jag att de gröna lymlarna är ute efter att ta kontroll över titaner; jätterobotar som människorna använder i sin eviga kamp mot orcherna. I fel händer skulle titanerna kunna krossa mänskligheten och där har ni premissen för det rådande kriget.
Man skulle kunna tro att en sjuhelsikes stor fabrik inte gör underverk för miljöfloran och mina intryck motstrider inte den teorin. Det är rostiga rör, pysande valv, plåtgolv och rangliga metalltrappor i massor. Men i det sista kapitlet jag tar mig an ställs jag på botten av en djup ravin med en otäckt mörk himmel ovanför. Ska vi tro Relic blir det ännu fler miljöer.
– En riktigt stor strid kommer att utspela sig på en rymdstation som kretsar runt planeten. Den används för att transportera titaner från världen. Och så finns det kloaker och ett laboratorium. Jo, det finns variation, trots att platsen är en världsomspännande fabrik.
Med Chaos kommer mycket riktigt kaos.
Och den som trodde att orcherna står för allt motstånd får tänka om. I kulisserna finns de värsta skurkarna och drar i trådarna. Att träffa ”Chaos” är ungefär lika trevligt som det låter. De demonliknande varelserna är i själva verket space marines som, om ni tillåter en Star Wars-referens, gått över till mörka sidan. Den jättemörka sidan. På avstånd ser jag hur de gör processen kort med ett tjugotal orcher och det är lätt att konstatera att de här helvetiska typerna är av en annan kaliber än sina offer.
Chaos rör sig snabbare och skjuter hårdare, men dessvärre får jag vänta med att stifta närmare bekantskap med dem. Tiden har runnit ut och jag lämnar Space Marine för den här gången – med idel varma känslor bör tilläggas. Då kan vi dessutom lägga till co-op och multiplayer som vi ännu inte vet ett skvatt om. I augusti släpps spelet till Windows, Xbox 360 och Playstation 3 – vi håller er uppdaterade tills dess.
