#Metro 2033 kom förra året, och överväldigade åtminstone mig med sin kusliga och undergångstunga atmosfär. Det är något visst med ryskt svårmod (även om spelet skapades i Ukraina – och du kallar inte en ukrainare för ryss om du inte vill bära hem tänderna i en påse), och utvecklarna #4A:s tolkning av författaren Dmitry Glukhovskys dystopi tryckte på helt rätt knappar för att hålla mig kvar. Det var vackert, tragiskt och oerhört spännande. Nyligen tillkännagavs uppföljaren, och jag åkte till London för att titta samt snacka med producenterna Dean och John.

Redan från början berättar John att spelet inte heter Metro 2034 eftersom ”den första boken var perfekt att göra ett spel av, medan den andra var något slags art house-historia. Så vi beslutade oss helt enkelt för att göra en rak fortsättning på 2033 där du fortfarande spelare som Artyom, och kallade den för #Metro: Last Light istället.”

En trång del av den öppna världen.

Storyn är alltså en fortsättning på det första spelet, och givetvis är författaren Glukhovsky inblandad, vilket torde bädda för att man behåller den sköna känslan från originalet. Om storyn vet vi än så länge inte mycket, men att det utspelar sig i Moskvas tunnelbana – och till viss del på markytan – kan vi redan nu avslöja. ”Ett inbördeskrig är på gång, och Artyom kastas än en gång in i en situation där han måste rädda universum,” förklarar Dean lite skämtsamt. Och precis som i det första spelet kan du välja hur du vill ta dig an denna uppgift.

Det ska i teorin gå att spela igenom de flesta nivåer utan att ens bli sedd, men som Dean säger, ”Inte den nivå vi visar nu, den är ihopsatt för att visa lite action. Det handlar alltid om rök och speglar, och jag tror att vi tagit ett stort steg framåt med det här spelet. AI:n har många olika nivåer av uppmärksamhet, vad som får den intresserad och hur ofta den går tillbaka till ’Äh, det var bara ett ljud’. Vi har massor av mer snack nu, typ ’Hörde du det där?’, ’Nej, jag hörde inget.’ Och liknande. Och när de väl når en viss nivå av uppmärksamhet så återgår de inte till det ovetande läget igen, det händer bara inte.”

John fyller i: ”Ett av problemen med smygandet i det förra spelet var att det var lite för realistiskt, det var för svårt. Om du blev upptäckt en gång så hittade de dig alltid förr eller senare, men den här gången är AI:n mycket mer nyanserad än så.”

”Ja, och i verkligheten är det inte direkt lätt att smyga in i ett rum fullt av snubbar utan att någon märker det!” inflikar Dean.

Inte bara yta

Vi får, förutom actionsekvenser och lite smygande, även se lite större ytor än i 2033. Dels i form av stadsdelar ovan jord, där radioaktiviteten är lägre än förut, men man måste fortfarande ha en gasmask som man byter filter på ofta för att inte dö. Last Light ska enligt producenterna ha fler öppna nivåer och fler alternativa vägar. Riktigt hur öppna har de dock svårt att precisera.

”Hur definierar man öppet...? Jag menar, du kan gå dit du vill gå,” säger Dean. ”Det är ganska öppet. Och visst är det kul att utforska ,men du vill samtidigt har något slags aning om var du ska någonstans. Så idén är att göra världen öppen men ge dig ledtrådar, så att du har flera vägar att välja mellan.”

Östutvecklare gillar brunmurrig natur. Ett exempel från nya M.E.T.R.O.

En av dessa vägar är nu att förstöra delar av banan. Visserligen handlar det om att spränga fiendens skydd, snarare än att bana väg genom urberget, men det ger striderna en dynamik och nerv som håller dig på högspänn hela tiden. Men räkna inte med nedrasande hus à la Battlefield, eller som Dean säger: ”Det handlar om tid. Vi kan låta vad som helst i världen påverkas av fysikmotorn, men det handlar om att hinna göra det. Det vi försöker visa här är att du kommer att kunna skjuta ner en skyddande vägg och förändra allting. Det är en spelmekanik som utvecklare i allmänhet inte utnyttjar tillräckligt.”

Metro: Last Light verkar bli ett minst lika mysigt, dystert och levande spel som 2033. Det som var dåligt i ettan är bättre här, så jag kan knappt vänta tills jag får remma på mig gasmasken och smyga ner i Moskvas tunnelbana än en gång.