Paradoxen i demots början kunde inte varit tydligare. Jill vaknar upp i – vad det verkar – en herrgård. Referenserna fortsätter att dugga tätt. I de långa korridorerna kan du förnimma hur rutorna krossas av blodtörstiga hundar och i ett badrum tvingas du tömma ett badkar på grumligt vatten för att hitta nyckeln som tar dig framåt. Men trots kärleksförklaringarna till 1996 är #Resident Evil: Revelations ett nytt och alldeles eget kapitel i den oändliga skräckhistorien.
Det kanske mest imponerande är att spelet inte känns ”oj, det är bra fast det är bärbart” utan faktiskt framstår som en av de mest lovande delarna i serien någonsin – oavsett format. Som bekant är det en återgång till originalrötternas krypande survival-horror med långsamma monster och sparsmakat med ammunition snarare än de senare delarnas actionfester, där det istället handlar om att skjuta ofta, mycket och hårt.
Inte din vanliga zombie precis.
Men #Capcom har insett att allt kanske inte var bättre förr och har valt att behålla kameran över axeln på Jill, vilket bäddar för enkla kontroller. Det gläder mig särskilt mycket då min erfarenhet av #Resident Evil: The Mercenaries 3D skickade ut budskapet att seriens signaturkontroll inte gör sig på 3DS samt att ett minispel inte gör ett helt spel (fast det sistnämnda är givetvis en helt annan historia). Att sikta och göra 180-svängar sitter i ryggmärgen efter bara några ögonblick. Det är aldrig klumpigt, men alltid självklart.
Som så många förr är Jill Valentine omslagsflickan och den här gången står ett stormigt hav och ett enormt fartyg som skräckens stämningssättare. Efter den spanska landsbygden och Afrikas brännande sol känns valet gjutet. Och om det skulle kännas lite trångt med en skumpande båt kan jag trösta er med att det bland annat tillkommer ett snötungt bergskomplex. Det tål att upprepas – det här är en helt ny del, inte en bärbar kompromiss med 3D-gimmicks.
Snyggast i klassen
Något som Capcom bör hyllas för är all kraft de har pressat ur #Nintendos nya konsol. Varje detalj och minsta skavank återges på ett imponerande sätt. Steget till de senare stationära delarna känns inte alls långt och den polerade grafiken får mig till och med att glömma djupet i skärmen. Det är precis så jag vill relatera till min 3DS. Funktionaliteten ska finnas där utan att pocka på alltför mycket uppmärksamhet.
Men vi återgår till början och den nyvakna Jill. Efter att ha hittat en skruvmejsel och fifflat upp en dörr (tryckskärmspussel, så klart) står hon öga mot öga med något som… inte är en zombie. Den är lika långsam, lika arg men mer slemmig och smälter ihop i en våt pöl när Jill pepprat den full med bly. Vad de är vet jag inte men det är ingen högoddsare att ett T- eller G-virus har ett finger med i spelet.
Detaljrikedomen är häpnadsväckande.
Jag fumlar omkring lite ovant och mycket vilsen på skeppet. Ammunitionen minskar och hagelbössan kommer som sänd från ovan. Men de få skotten äts snart upp och snart flyr jag från det övermäktiga motståndet istället för att utmana det. Så samtidigt som hjälpen minskar blir fienderna fler och större. Det är väl det, antar jag, som kallas skräck.
Jag sugs sakta men mycket säkert in i en helt annan värld på mässgolvet. Att beröras av portabel fasa och dessutom göra det mitt under ett hysteriskt stojande E3 är något utöver det vanliga. Capcom är givetvis kända för att kunna träffa mitt i prick med sina spökhistorier men likväl är de ökända för att missa målet med diverse remakes och omotiverade portningar. I det sammanhanget framstår Revelations som något enastående. I alla andra sammanhang framstår det som precis lika lovande.
