Hajp kan vara bedrägligt. De senaste månaderna har ryktena kring #Nintendos Wii-uppföljare vuxit till absurda proportioner. På slutet var inte frågan om konsolen både kunde rosta bröd och flyga till månen, snarare hur fort den kunde göra det.
Nintendos E3-konferens lyckades med konststycket att klargöra en del om kontrollen samtidigt som spelvärlden sökte med ljus och lykta efter den nya konsolen. Fanns det överhuvudtaget en sådan? Jo då, med HD-upplösning och hela baletten. Men på sedvanligt Nintendo-manér premieras infon om nya spelupplevelser framför hårdvaruspecifikationer.
En stor – men oväntat lätt – plastbit.
Under E3 ringlade köerna långa till Nintendos nya konsoltillskott, från tidig morgon ända till stängning. Det skulle dröja ända till den sista mässdagen innan jag själv fick chansen att greppa en Wii U-kontroll. Första intrycket var lättsmält – i dubbel bemärkelse.
Den enorma plastbiten med sina många knappar och högupplösta skärm känns lätt som en fjäder i min hand. Nu har Nintendo inte gett några raka besked angående vikten men spontant känns det inte som en stor skillnad jämfört med konkurrenterna eller Nintendos bärbara konsoler. Orosmoln nummer ett kan därmed strykas.
Inte heller gör den stora ytan det svårt att komma åt de två analoga spakarna, styrkrysset eller axelknapparna. Home-, plus- och minus-knapparna ligger rakt under skärmen och är de enda som kräver extra ansträngning att nå. Men med tanke på hur sällan dessa tenderar att användas var det fullt fokus på det Nintendo kan bäst: spelupplevelsen.
Ingen brist på spel, ändå spelbrist
Det rådde ingen brist på hardcore-fokuserade utannonseringar till Wii U: #Darksiders 2, #Metro: Last Light, Tekken, Ghost Recon, med flera. Nintendo själva avslöjade spel som Super Smash Bros. och #Pikmin 3. Ändå var det just spelen som var det stora problemet med Wii U:s avtäckning. De fanns inte spelbara och de konkreta releaserna blev med ens betydligt mer abstrakta.
Nyfikna spelare fick istället hålla till godo med ett antal demonstrationer som visade prov på grafik och kontroll. Det kunde tyckas som en klen tröst när allt vi ville se var Mario U, Zelda U och spelbara versioner av de stora tredjepartstitlarna. Men Nintendo är känt för att ta till lite mer obskyra strategier – vilket brukar gå bra det också.
