Som så många gånger tidigare börjar det med en regnig natt i Chicago. Ett fönster krossas när en man på flykt tar en genväg in i ett bibliotek. Kommer ni ihåg Agent 47? Såklart ni gör. Det har gått fem långa år sedan #Hitman: Blood Money och den osympatiska lönnmördaren lämnade ett hål i våra hjärtan. Det är något speciellt med att ta ut sina offer med stil, finess och klass. Tack och lov förstod danska #IO Interactive att det fanns ett tomrum att fylla. Efter ett par mindre lyckade sidospår med Kane & Lynch är de tillbaka där de hör hemma.

Men spelreglerna har skrivits om. Jägaren har blivit bytet och den kommande halvtimmen blir en studie hur en ensam man överlistar och flyr från Chicagos samlade polisstyrka.

Argare, snyggare och mer farlig än någonsin förut. Agent 47 är tillbaka.

Smartare motstånd, stora valmöjligheter och en helt ny spelmotor – vi har hört löftena många gånger tidigare. Men för att vi ska på allvar kunna iklä oss Agent 47:s kostym och se världen ur hans synvinkel krävs också verktyg utöver det vanliga. När vi börjar vår resa genom det slitna och övergivna (sånär som på ett tjugotal arga poliser) biblioteket målas visionen om det perfekta lönnmördarliret sakta – men mycket säkert – upp.

Vi smyger bakom ett bräckligt balkongräcke. På våningen under ser vi ljusen från de många ficklamporna. Vi hör att poliserna blir alltfler och inser att om vi ska göra något måste det ske fort, tyst och brutalt. Utan tillstymmelse till ljud droppar vi från balkongen, ner bakom en rad höga bokhyllor.

Lita på dina instinkter

Vi känner oss ganska trygga för ett par ögonblick. Men det är innan en av de där ljuskällorna obönhörligen närmar sig. Vi kryper längre in i mörkret och du och jag hade antagligen kissat på oss av förfäran. Men Agent 47 är kyligare än så och ämnar inte väta ner sina perfekt strukna kostymbyxor. Han litar till sina instinkter och kan tack vare dessa se vilken väg den intet ont anande polismannen tänker vandra. Det räcker för att vi ska kunna överraska och tysta honom bakifrån.

En lönnmördare är inte värt mycket utan sina instinkter. Därför känns det både relevant och trovärdigt att vi, med ett enkelt knapptryck, kan se förmodade patrullvägar och vakternas förehavanden. På det här sättet kan vi också få en bättre överblick, vilket vi har ett direkt dräpande exempel på alldeles strax.

Lita på vad du ser, men också vad du känner

Hoppsan, alldeles intill oss ligger en kort elsladd – vilken hade varit nästintill omöjlig att se utan våra instinkter – och en bit ut på golvet, bland borden och stolarna, står en vakt och betraktar sin omgivning lojt. Ett plus ett är lika med en död polis. Det är lätt att glömma av att vi faktiskt inte är här för att mörda ett gäng korkade snutar på diverse kreativa vis. Vi måste fly – och allra helst innan kåren förstår att vi är där. Turligt nog är instinkten bra till annat än ond bråd död, och vi kan också se potentiella flyktvägar.

Därför tar vi oss (efter att ha krossat en skalle med en dammig byst) upp till en ny balkong. Problemet är att vägen framåt strax kommer att korsas av en vakt, men genom att ta oss upp ovanför dörrkarmen löser vi det bekymret också. Vi kryssar oss fram genom rummet och undviker att bli sedda genom att ta till våra instinkter och vi kommer allt närmare vårt mål.