Vet ni vad motsatsen till kärlek är? Hat, kanske? Tänk till en extra gång. Hatar du så känner du åtminstone någonting. Men vad händer om du bara upplever dig vara tom, avtrubbad och trött? Jag tror att ordet vi letar efter är ”likgiltighet”. Tänker du till lite extra förstår du garanterat det ironiska i situationen. Få spel rör upp lika mycket känslor på FZ som Call of Duty. Ändå kan jag inte låta bli att gäspa och titta på klockan under visningen av #Modern Warfare 3. Ska det vara så här?
Tar sig Infinity Ward vatten över huvudet?.
Likgiltighet fungerar däremot inte när vi ska avhandla kontroverserna kring Bobby Kotick och #Infinity Ward. Plötsligt landar vi ånyo i ordet hat. Kotick är synnerligen ingen omtyckt farbror. För att göra en lång och uttjatad kort – sedan utvecklarens senaste alster, det älskade #Modern Warfare 2, har nära hälften av de anställda lämnat den amerikanska spelstudion. Ingen vet riktigt varför. Det enda vi vet är att det decimerade Infinity Ward tycks ha en övermäktig uppgift framför sig: de ska utveckla Modern Warfare 3.
Låt oss för all del inte glömma att de utvecklar kampanjen med assistans av #Sledgehammer Games, som siktar på "ett buggfritt spel med ett snittbetyg på över 95 procent". Nya utvecklare tenderar att gapa efter mycket. Kanske kan de hjälpa Modern Warfare 3 att bli den uppföljare vi så gärna vill ha?
Jag får se två olika gameplay-partier. Det ena är i stort sett samma undervattens-, ubåts- och racerbåts-odyssé utanför Manhattans kustremsa vi fick se på Microsofts presskonferens på årets E3. Det andra är – åtminstone till en början – mer av ett smyguppdrag i ett grått och regntungt London. Men låt oss först återvända till New York.
Bilden av det tredje världskriget
Inledningen griper tag i mig. Bara timmar efter slutet av Modern Warfare 2 simmar du genom en kollapsad tunnel. Bilvraken ligger staplade på varandra och något enstaka lik flyter omkring i vattnet. Du simmar rakt fram med siktet inställt på att minera och borda en rysk ubåt. Genom en reva i taket kommer du ut i Hudson-floden men trots scenförvandlingen är det fortfarande full fart rakt framåt som gäller. Följ efter, se aldrig åt sidan, rakt fram, bra så, tack så mycket. I Call of Dutys tappning är den bredaste floden en trång korridor.
Jag säger inte att korridor-shooters per definition är värdelösa, jag kan absolut gilla scriptade äventyr där tempot hela tiden håller en balanserad nivå. Vad jag menar är att det är fruktansvärt väntat att Modern Warfare 3 väljer den här vägen – och det gäller hela spelet i sig. Hade vi skrivit 2007 i kalendern så kunde det gå an, men fps-konkurrensen är en helt annan med exempelvis #Bioshock: Infinite, #Metro: Last Light och – definitivt inte minst – #Battlefield 3. Infinity Ward skulle behöva testa nya vägar, men väljer att köra i sina gamla hjulspår. Där är de trygga, men risken är desto större att de blir frånåkta av sina rivaler.
Det tredje världskriget börjar den 8 november.
Men när vi, efter att ha oskadliggjort ubåten, för första gången tar oss ovanför vattenytan får bilden av Manhattan mig att tappa hakan. De kända höghusen står i brand och de väldiga dånen från jaktplanen blandas med avfyrningarna av missiler från skeppen. Bilden av det tredje världskriget är effektiv och ger löften om ett episkt och storslaget Call of Duty. De skjutglada striderna inifrån ubåten lovar oss däremot en typisk del av serien – på gott och ont.
När vi en stund senare, på en motordriven flotte, flyr mot ett väntande plan finns det inget som får mig att ändra åsikt. Scenen är bombastisk med sjunkande fartyg, svallvågor som kastar upp oss i luften och ett halsbrytande ögonblick där vi precis tränger oss under nosen ett skepp som håller på att gå under. Men det är också en strömlinjeformad jaktscen som inte lämnar mycket spelrum för fantasin eller valmöjligheter. Låt oss istället raskt ta oss över Atlanten.
