Världen i allmänhet och spelvärlden i synnerhet tycks bli alltmer förutsägbara och invanda i sina trivsamma rutiner. Förut hänfördes vi av nya, fräscha varumärken men nu blir vi i princip lika golvade av uppföljare till spel. Okej, de årliga uppdateringarna river kanske inte ner de största applåderna, men om föregångaren är ”lastgammal” (typ tre år) kan utannonseringen leda till glädjetjut och chockrubriker. #Far Cry 3 är ett sådant spel.
Men jag låter min kritik mot torftiga tvåor och treor vila. Far Cry 3 ser nämligen fantastiskt ut. Jag vill till och med hävda att spelet stått stadigt på egna ben. Men då hade antagligen försäljningssiffrorna skrämt slag på Ubisoft. Sådan ser världen ut; det okända skrämmer och det bekanta lockar.
Galenskapen får ett ansikte.
Nåväl, det här är Far Cry med allt vad det innebär; en prunkande söderhavsoas, porlande vattenfall, vajande palmer och en strålande sol utan tillstymmelse till moln på himmelen. Det är ett paradis som ber om att utforskas och upplevas. Men samtidigt vilar ön (eller öarna) på en mörk hemlighet. Din båt är förstörd, din flickvän försvunnen och enda sällskapet är en samling totalt galna öbor.
Voss är en av dem. Han kanske rentav är den mest skadade av alla tokstollar. Med den obesvarade frågan: "Har jag någonsin berättat för dig om definitionen av vansinne?" skickar han ner oss och stenblocket vi är bundna vid i en blöt, kall och "tätbefolkad" vattengrav. Efter att ha vridit och bänt på våra leder för att lossa repen (läs: hamrat på A-knappen) tar vi oss loss. Och det är nu vi får se om Far Cry 3 kan mer än att grundlägga en kittlande stämning. Hur är spelet som spel?
Vattenfallet dånar och genom forsarna kan vi ana en beväpnad vakt. Genom att dra nytta av naturens ljudmatta kan vi smyga oss på fienden och snabbt knäcka nacken och stjäla hans vapen. Antagligen känner du igen dig. Demonstrationen jag får se av spelet bakom stängda dörrar är tyvärr nästintill identisk med den som visades på Ubisofts presskonferens – kika på filmen nedanför – men det finns en och annan twist.
En annan väg
En bit längre upp, inne i en vik, ligger ett litet samhälle bestående av några bryggor och plåthus. Men det är något som inte riktigt stämmer med den pittoreska bilden. I vattnet flyter livlösa kroppar omkring och uppe i en ställning hänger ytterligare tre. Ni som sett demot vet att vår hjälte dyker ner från en klippa, hugger en vakt i bröstet, smyger sig på en andra och ögonblickligen kastar det blodiga tillhygget i ryggen på en tredje. Det är en sekvens som både är "tappa hakan"-rå och ser sinnessjukt rolig ut att spela. Men idag väljer vi en annan väg.
"Kan du se det kan du ta dig dit." Frihet och Far Cry är en effektiv kombination och det är inget som får mindre fokus i trean. Istället för att sväva ner från klippkanten tar vi sikte på en linbana lite längre fram. Att glida ner mot byn och låta eldvapnet tala är inte riktigt lika subtilt eller originellt, däremot är det en storstilad och effektiv entré. Det är också ett bevis på att Ubisoft inte frångår spelseriens signum, vilket bäddar för ett öppensinnat spel med lika många vägar som spelsätt.
Charterreferenserna duggar tätt. Här: en grisfest.
Målsättningen i Far Cry 3 är givetvis att ta sig levande ifrån det helvetiska paradiset. Därför är det inte oväntat att visningen kulminerar i att vi kapar en helikopter och försöker fly. Men den desperata chansningen slutar – som bekant – i att vi skjuts ner av våra antagonister. När vi återfår medvetandet dröjer det inte många ögonblick innan vi ser ett välbekant ansikte som och hör den redan klassiska frågan: "Har jag någonsin berättat för dig om definitionen av vansinne?"
Det känns galet. Och bra. Galet bra, rentav. Den korta glimten av Far Crys trea är fräsch och skruvad. Den hemlighetsfulla ön doftar starkt av Lost-influenser men samtidigt finns friheten och den enastående ytan kvar från tidigare delar. Det är ett spel som både ser fantastiskt ut och kan bli fantastiskt att spela. Visst låter det som en tilltalande kombination?
