Som en av de första journalisterna i världen får jag chansen att spela #The Elder Scrolls V: Skyrim. Jag kunde inte vara lyckligare – eller mer frustrerad. Ni förstår, #Bethesda gör det inte lätt för mig. Att få hands-on i en ynka timme är som att glänta på porten till paradiset. Himmelriket väntar, den förbjudna frukten ska förtäras och lyckan ska leta sig in i varenda del av min kropp. Men glädjen hinner knappt slå rot innan jag kastas ut i kylan. Underbart är smärtsamt kort.

I nuläget är Skyrim så stort att det är svårt att få en klar bild. Vi ger er ett litet smakprov.

Att få en rättvis bild av Skyrim på 3 600 sekunder är svårt. Lite hjälper det att jag får besöka samma plats Jakob såg i april och som jag själv fick beskåda under E3. Fast nu går jag händelserna lite i förväg. Allra först får jag skapa en karaktär. På vanligt Fredrik-manér skulle jag lagt ner mycket tid och möda på att pyssla med näshöjd, läppstorlek och vidriga (men skräckinjagande) ärr. Men nu nöjer jag mig med att utbrista "Här finns många raser!" och så skapar jag en bredaxlad, blond barbar. Gott så.

Todd Howard visste inte vad de skulle visa upp på Quakecon, men efter en del överläggande beslöt de sig för att ge oss en timmes fritt utforskande av det steniga området vid foten av Skyrims höga fjälltoppar. Det visar sig vara en bra idé. För Elder Scrolls handlar inte om att få äventyret serverat på silverfat. Dina egna beslut väger betydligt tyngre än spelets riktlinjer och pekpinnar.

Att äventyra ur tredjepersonvy fungerar överraskande bra.

När jag småspringer ut ur den dunkla grottan och för första gången möter det kylslagna Skyrim på egna ben är det upp till mig själv att göra den följande stunden minnesvärd. Howard och hans team har stängt av huvuduppdraget så det blir inga episka drakbataljer. Istället börjar jag följa en stig vid sidan om den forsande floden. På avstånd ser jag en bågskytt som fäller en morrande varg. Jag antar att jägaren är vänligt sinnad – och det är han.

Men han är också en välsmord affärsman och vill pracka på mig kaninkött och vargskinn. Jag köper inget men blir varse om detaljrikedomen. Köttstyckena är allesammans välmodellerade och jag kan vrida dem i alla vinklar och riktigt känna den råa smaken (usch!). Jag påminns om att kika igenom mina egna föremål och möts av träsköldar med vackra runor och blanka klingor med omsorgsfullt utformade grepp.

Nya perspektiv

Elder Scrolls-serien är för de flesta sammanlänkat med förstapersonsperspektiv. Därför beslutar jag mig för att anta en egenkomponerad utmaning; att spela Skyrim ur tredjeperson. Det fungerade överraskande bra. Jag är en sådan spelare som har svårt att knyta an till min hjälte om jag inte ser honom eller henne. Stora berättelser behöver starka huvudpersoner och att få vila ögonen på hjälten är alltid en bra början. Det ser också överraskande vackert ut och animationerna är stiligt följsamma. Däremot blir striderna inte fullt så precisa och en journalistkollega varnade mig för att pil och båge ur det perspektivet "was a hassle".