Ska mina åsikter om #Starbreeze nytolkning av #Syndicate sammanfattas i en enda känsla så är det en av lugn. För varje gång jag sett spelet och lirat co-op har känslan vuxit sig starkare, känslan av att det här är ett av vårvinterns säkraste kort och mest intressanta spel.

På pappret låter genrevalet visserligen tokigt men fps är, åtminstone vad mig anbelangar, en vansinnigt bred genre. Och Syndicate är både brett och vansinnigt. Det är lätt att bedras av perspektivet och de intensiva eldstriderna. Och i teorin kan du ta dig an spelet som en banal dum-shooter. Fast ganska snart står det klart att det är en jäkligt korkad idé.

Co-op-kampanjen bygger på originalspelet. Här: Atlantic Accelerator.

Jag och tre syndikatkollegor landar i Western Europe, samma co-op-bana som nu finns som demo på konsol och faktiskt samma bana som 1993-originalet inleddes med. Faktum är att de flesta av platserna ovanifrån ser ut som i ursprungsspelet. En nobel gest och det ska visa sig finnas fler.

Inledningen i det dystra och grådaskiga landskapet är ganska rakt på sak. De taktiska valen finns men är i nuläget mer av en hjälpande hand-karaktär än direkt avgörande. Samarbetet har fördelar men känslan är ändå att var och en är sin egen lyckas smed – detta håller i sig i ungefär två minuter. Ju starkare soldater vi möter och ju fler kanoner som skjuter på oss, desto tajtare blir gruppen, både spelmässigt och bokstavligt. Vi tar hjälp av varandra, blir mer samspelta och samtidigt växer något mer taktiskt – och roligare – fram.

Let's breach

Breaching är grundstommen som hela den kooperativa upplevelsen vilar på. Med den kan du återuppliva dina kollegor, knuffa omkull motståndet, hacka sönder sköldar och en hel del annat – både offensivt och defensivt. Tekniken är föredömligt enkel att använda men följderna blir desto mer komplexa och belönande, som avstängda kanoner, nya genvägar och igenstängda takfönster – med följden att fienderna blir utelåsta. Haken är att lyckas hålla varandra vid liv när ni hackar cyberpunksvärldens olika ting.

Det finns en tyngd och taktik i Syndicates co-op som är svår att motstå.

Och haken för Starbreeze är att lyckas göra de nio banorna så pass levande och komplexa att vi kommer återvända igen och igen. Är det någonting som gör mig tveksam är det just detta. Även om utvecklarna pratar om slumpmässiga händelser och vitala skillnader mellan de tre svårighetsgraderna undrar jag hur länge varje bana kommer att kännas fräsch. Tre gånger? Tio? Det kommer krävas fler än så för att vi ska stanna kvar.

Kanske kommer uppgraderingsmöjligheterna göra sitt till för att inspirera. Hela researchsystemet baseras på originalet och både din agent och hans (eller hennes) vapen kan finjusteras, av de komplexa menyerna att döma, på riktigt ambitiösa och personliga sätt. Att knyta an till sin agent kan kanske vara ett nog så gott skäl till att inte söka spellyckan på andra breddgrader.

Miljöerna är glänsande, kantiga och stilrena. Som vanligt, i framtiden.

Jag sätter också en slant på att de maffigare bossarna kommer att stå för en del av dragningskraften. För det är här som vikten av samarbete blir tydligare än någonsin. Att enbart avlossa skottsalvor hjälper inte – ibland gör de inte ens skada. Ni måste nämligen hacka sönder fiendens sköld och därefter använda ett gyllene ögonblick för att göra så mycket skada som möjligt, samtidigt som någon ser till att alla hålls vid liv – innan det börjar om igen.

Det är sköna strider, taktiska strider, levande strider. Det är mycket som kan gå fel och mycket som ska klaffa för att det ska gå vägen. Ibland ställs ni mot fler än en bepansrad fiende som gör sitt bästa för att hjälpa varandra och kampen dras ut – men känns inte utdragen. Jag stöter på flera exempel; första nivåns Enrico Gabron, en duo högt uppe i en av Argentinas många soldränkta skyskrapor och en tung och stor kille utrustad med eldkastare. De gör intryck.

Och Syndicate gör avtryck. I slutet av månaden får vi se om det håller hela vägen.