#Sleeping Dogs är ett typiskt sandlådespel där du får möjligheten att i bästa open world-stil åka runt fritt och göra uppdrag, testa minispel eller fördriva tiden med att leta hemligheter. Men miljöerna och staden skiljer sig från de flesta av konkurrenterna. Istället för de amerikanska storstädernas karaktäristiskt breda vägar som vi vant oss vid är det dags att lära sig köra på vänster sida på Hongkongs stökiga bakgator. I ett actionäventyr av den här typen är inlevelsen A och O, och så länge man utforskar staden på spelets egna villkor känns den hyfsat trovärdig.
Möt Wei Shen – en man med två vitt skilda identiteter.
Om du sett 1997 års maffiafilm Donnie Brasco så förstår du vad som väntar i Sleeping Dogs. Det utmärkande med #Square Enix actionäventyr är att du som undercover-polisen Wei Shen konstant slits mellan ditt egentliga polisyrke och den roll du sakta men säkert börjar förtjäna på Hongkongs skuggsida. Dubbelnaturen är smart förankrad i spelupplevelsen på så sätt att du när som helst kan åta dig uppdrag från antingen polisen eller brottssyndikatet Triaderna. Rent praktiskt innebär detta att du stiger i nivå och får tillgång till nya polis- eller brottsfärdigheter beroende på vem du jobbar för. Exempelvis kan du bli bättre på att hantera pistolen, eller lära dig nya tricks till knytnävsslagsmålen. Av det vi sett hittills tycks det som att utvecklarna varierar uppdragsstrukturen tillräckligt väl mellan de bägge sidorna.
Wei Shen konspirerar, manipulerar och spelar ett högt spel i sin målsättning att sätta dit bad guys. I ett uppdrag besöker jag ett hamndistrikt, bluffar mig förbi vakterna och smyger ovanpå byggnadstaken för att fota en knarkaffär med mobilkameran. Sleeping Dogs tycks vara välfyllt på sådana här moment, men dessvärre är de inte särskilt djupa och de är ofta överstökade innan de hunnit börja.
Polisbrutalitet i spelform
Det går ofta att ta hjälp av miljön på kreativa sätt när du får besök av ovänner. Trots att Wei är polis tycks han inte ha några moraliska tvivel kring att dränka folk i toalettstolar eller banka sönder ansikten med järnrör, och fajterna balanserar ibland hårfint på gränsen mellan rått till rentav osmakligt. Men trots de uppenbara martial arts-influenserna i slag och sparkar saknas det där nödvändiga flytet i kontrollerna och känslan är ibland en smula ryckig. Visst är det lätt att få till långa slagkombinationer, ta grepp och blocka sin motståndare, men Sleeping Dogs är som bäst när det inte låter bråkandet ta överhanden.
När du vill ha ett avbrott från handlingen finns gott om sidogrejer och smådetaljer att förströ sig med. Street racing-scenen finns att ta sig an för den fartsugne, eller varför inte satsa slantarna på tuppfäktning? Döm om min förvåning när jag egentligen skulle möta en maffiaboss på en nattklubb, men plötsligt finner mig i absurditeten att behöva sjunga karaoke av typen musikspel extra light för att komma vidare. Momentet är inte svårare än att trycka upp och ner på styrspaken, men som bisarrt litet minispel funkar det alldeles utmärkt.
Och låten? ”I fought the Law” i The Clash-tappning. Så klart.
En stillsam motorcykeltur slutar oftast så här i Sleeping Dogs.
Sleeping Dogs som spelprodukt har en något okonventionell bakgrundshistoria, vilket kan vara anledningen till att de olika delarna i dagsläget gör att helheten känns lite identitetslös. Från början var det tänkt att bli ett helt nytt varumärke för #Activision Blizzard innan det ändrade inriktning till att bli True Crime: Hong Kong, som sedermera lades ner för att återuppstå som Sleeping Dogs under Square Enix banér. Det är därför inte svårt att dra paralleller mellan den kaotiska utvecklingsfasen och spelsystemet, som är en mix av Need for Speeds biljakter, Batman-spelens knytnävsslagssmål och med en atmosfär och stil som hämtad ur en tidig John Woo-rulle.
Som bäst kan det bli en bländande fusion mellan de olika stilarna med en helt unik prägel – som sämst blir det ett gäng spelinslag utan den röda tråden. Räkna med att FZ återkommer om slutresultatet senare i sommar.
