Helt ärligt nu: retro-vurm har alltid – likt det överdrivna intresset för indie-scenen – varit lika mycket en positionering mot det rådande spelklimatet som nostalgiskt rabblande. Att säga "det var bättre förr" är också att säga "det vi har nu duger inte". Det är ett ställningstagande där det konservativa och progressiva tänkandet kombineras, och det är oftast inte helt enkelt att säga emot.

Men med de senaste årens crowdfunding-trend börjar nu tesen allt oftare ställas mot verkligheten. En kickstartad nyversion av spelet du älskade som barn är kanske en fantastiskt fantasi, men det finns inga garantier för att slutresultatet motsvarar dina förväntningar.

Sopbilen stinker så jävligt att grannarna i kvarteret ordnat ett bakhåll.

När jag först ser Firaxis Xcom: Enemy Unknown är det precis den obehagliga rädslan jag känner. Istället för den ljuvligt vackra, isometriska pixelsoppan full med klara färger och Guile-frisyrer jag innerst inne längtat efter möts jag nämligen av något helt annat. Muskliga marinkårssoldater saxade ur den mest generiska speldesign-handboken någonsin. Jag hatar att vara den som dömer hunden efter håren, men i det här fallet har jag svårt att skaka av mig känslan. När jag får se mer av själva spelet är det dock tydligt att resten av Xcom-själen inte behandlats lika ovarsamt.

Se till att hålla ditt forskarteam på gott humör, annars blir du inte långvarig i Xcom.

Den tryckande rädslan och ovissheten om vad som gömmer sig bakom nästa dörr är intakt. Detta parat med karaktärer som riskerar perma-död (i ordets allra mest kompromisslösa form när du spelar i läget "Iron man", där sparpunkterna dragits ned rejält), gör att jag redan på förhand känner av en ångest som inte är att leka med. Det behövs ju inte en särskilt livlig fantasi för att föreställa sig situationer där det här kan bli riktigt jobbigt (det här kommer från en person som fortfarande sörjer Jools allt för hastiga bortgång). Resultatet blir att du måste ta det extremt försiktigt och hela tiden ha enheter som backar upp och täcker av områden. Att ta skydd, och dessutom göra det bakom rätt sorts skydd (bilar, till exempel, kan ju explodera) blir en fråga om liv och död.

Filar bort originalets vassa kanter

Firaxis behandlar Xcom: Enemy Unknown som en omstart för serien snarare än en nyversion – även om det förstås också är en slags fan service för alla som känner sig provocerade av tanken på Xcom som FPS. Det här innebär att man plockat godbitarna från originalspelen men samtidigt för den skull inte varit rädda för att döda gamla älsklingar. Tidshanteringen har till exempel gjorts om. Systemet är nu mer grafiskt och lätthanterligt (varje enhet kan utföra två handlingar per runda) än den pilliga enhetsjongleringen från 1990-talet. Basbyggandet är också en stor del av spelet – här väljer du inriktning på ditt försvar genom att fokusera på olika builds. Firaxis liknar det vid en slags myrfarm, där spelaren har översikt över hela komplexet och utvecklar det i den riktning han eller hon vill. Laboratorier, ingenjörsutrymmen, baracker, träningsutrymmen, hangarer och verkstäder blandas med uppgraderingsrum för vapen, samt fängelsebehållare för levande utomjordingar. Alla rum har sina fördelar och byggs rätt rum bredvid varandra ger de extra bra utdelning.

I framtiden – gå på alien-utställning och se på utomjordingar i glasbehållare som vill döda dig. Ungefär som att titta på lejonen på zoo.

En av originalets allra mäktigaste komponenter, där spelaren plockar med sig verktyg, vapen och material från utomjordingarna för att sedan forska på dessa, finns också kvar. Den tekniska assimileringen blir livsviktig när mänsklighetens krut och bly inte längre biter på inkräktarna. I basens laboratorium forskar du på materialet, och i ingenjörsrummen tillverkar du sedan egna varianter av det du fått fram. Jag får se en bana där Firaxis för tydlighetens skull biffat upp några karaktärsklasser rejält. En sniper-karaktär svävar en bra bit ovanför marken och plockar noggrant ut fiendeenheter med ett gevär som skjuter gröna dödsstrålar. En annan enhet har adapterat utomjordingarnas förmåga att på telepatisk väg styra fiender – och kan bland annat få fiendeenheterna att spränga sig själva.

Nostalgiskt skimmer eller inte, Firaxis något strömlinjeformade nystart av Xcom-serien ser ut att erbjuda ett intressant taktiskt science fiction-äventyr för konsol och dator. Och om inte har retroälskarna fått vatten på sin kvarn. Kanske var allt ändå bättre förr.