29 juni 2013. Någonstans under den amerikanska småstaden Tall Oaks. Helena Harper och Leon S. Kennedy sluggar sig fram genom tunnelbanesystemet. Då och då tvingas de trycka sig platt mot väggen för att undvika de skenande tågen. De få ljusskällorna som finns speglar skuggorna hos framrusande – inte stapplande – zombier. Det påminner mycket om den hetsiga tunnelscenen i 28 dagar senare, med skillnaden att istället för att försvinna i en bil åt andra hållet tvingas vi konfrontera djävulshundarna och de ruttna människokropparna, med alldeles för lite ammo.

Resident Evil är numera en global angelägenhet. Från att ha varit knutet till en enslig herrgård har det biologiska vapenkriget slagit rot i de mest kontrasterande delarna av världen. Från en kinesisk mångmiljonstad ända till Östeuropas karga snövidder. Det tredelade äventyret börjar var du vill, men jag inleder med Leon.

Leon och Helena hotas potentiellt av 70 000 zombier. Svettigt.

Historien om ex-polisen med den perfekta sidbenan tog sin början i Raccoon Citys #Resident Evil 2. Och det känns lite som att vara tillbaka: brinnande bilvrak, panikslagna (ytterst få) överlevande och stönande zombier som monotont bultar på fönster. Blodiga handavtyck på dörrar. En hel familj som mött döden i tevesoffan. Att jag skräms är att ta i. Men det är samtidigt omöjligt att inte dras med i den täta stämningen. "Aim for the head", är Leons första tips till zombie-nooben Helena, men när bara en del av det levande döda huvudet lossnar är det lätt att tappa sitt eget.

De traditionellt gröna och röda örterna är som vanligt livsavgörande, liksom de (för serien) nydanande förmågor du kan köpa för erfarenhetspoäng. De kan få dig att sikta en uns stadigare, gör att de odöda tappar fler föremål och kan få ditt sista skott i magasinet att verkligen räknas och orsaka förödande skador.

Tvåsamhet

30 juni 2013. Ett lägenhetskomplex i det kaotiska krigslandskapet som en gång var Hongk… förlåt, Lanshiang. Chris Redfields del av #Resident Evil 6 är en om besinningslös action – och co-op. Jag är visserligen övertygad om att spelets alla kapitel mår bäst av en kamrat på andra sidan headsetet, men här blir det extra tydligt. För när korridorerna blir trånga och fienderna många ställer sig gärna min ai-frände, i det här fallet antiterror-soldaten Piers, i vägen. Det är knappast idealiskt, särskilt när zombierna ersätts med j'aro: monstruösa människor som tar till strategier, vapen och inte är sena med att utveckla deformerade tentakler eller vingar (!) om du skjuter sönder deras lemmar.

Chris Redfield är precis lika mycket "Macho Manligsson" som vi minns honom.

Vid vissa tidpunkter delar sig Chris och Piers väg. Den ene soldaten tvingas klättra för livet längs ett smalt, horisontellt rör medan den andre gör sitt bästa för att ha ihjäl moståndarna som försöker skjuta ner hans vän. Det är konstant action och där Leon flirtar skamlöst med 90-talsklassikerna till PS1 gör Chris sitt bästa för att bjuda på samma röj som i omdebatterade #Resident Evil 5. För två kan det bli en fest, särskilt som karaktärernas rörelsemönster är långt smidigare än sist, men på egna ben har jag svårt att ryckas med på samma sätt som i Leons mångbottnade Tall Oaks.

24 december 2012. Julafton mitt ute i Östeuropas ingemansland. Jake är son till Resident Evils ”husskurk” Albert Wesker och Sherry dotter till William Birkin, en före detta kompanjon till just Wesker. Tillsammans representerar de det vansinne som #Capcoms serie kommit att bli. Inte så mycket för vilka de är utan snarare för vad de upplever. Innan deras första kapitel är till ända har de hunnit fly ifrån Ustanak, en slags Nemesis för 2010-talet med en mekanisk arm fäst på den groteska kroppen. De har bekämpat tio meter höga biovapen på ett jättelikt kvadratiskt stridsfält, ett exempel på bossfajt där fyra spelare kan samarbeta. Finalen på irrfärden äger rum i en helikopter, högt ovanför en bergskedja där Ustanak beslutat att jaga duon genom att slänga sig mellan efterföljande helikoptrar och hängande skjuta Jake och Sherry sönder och samman. Och detta var, som sagt, bara kampanjens första timme.

Jakes inledning präglas av det monstruösa biovapnet Ustanak.

Resident Evil 6 är byggt på storhetsvansinne. Alla slags fans ska blidkas: både konservativa zombieälskare och skogstokiga actionröjare. Risken finns såklart att Capcom går vilse bland ambitionerna och vill mer än de faktiskt kan. Men å andra sidan känns varje kampanj minutiöst planerad och är sprängfylld med omvälvande ögonblick. Och kom ihåg: vansinnet lär växa flera meter av att vara två.