Om knappt två månader återvänder pianotrådens okrönte kung efter alltför många års frånvaro. Hitman: Absolution fortsätter berättelsen om det renrakade superproffset med streckkod i nacken och Silverballer-pistolen redo om de tysta arbetsmetoderna sviker. Vilket de gjorde när jag nyligen spelade de första timmarna hos Io Interactive i Köpenhamn.

Kanske var vi ringrostiga, Agent 47 och jag, för det blev mer massaker och mindre finlir än planerat. Diskretion har uppenbarligen låg prioritet hos gangsterbossar som inser att de är sekunder från att ekiperas i träfrack.

En död kropp som ligger och skräpar mitt i gången – har han tappat stinget, den gode 47:an?

Nya Hitman mår bäst av att spelas som den smygare det är, och även om action gjorts till ett fullt spelbart alternativ ger det en jämförelsevis trist spelupplevelse. 47 kan slänga sig i skydd eller låtsas ge upp och använda vakter som mänskliga sköldar, men han blir ändå lite av en alligator på land. Som den bana i Chicagos Chintatown-kvarter som vi kände på i somras: ett kvarter sprängfyllt av människor, trånga gränder, matstånd och allsköns skräp, och mitt i detta myller en boss med dussintalet beväpnade livvakter på helspänn. Planen – att syresätta bossens hjärna – går förträffligt. Men i samma ögonblick som skinnhandskarna knarrande kramar avtryckaren kommer en vakt in i den lägenhet där prickskyttegeväret som av en händelse låg och skräpade. Fortsättningen blir slafsig.

En tyst kniv i bröstet på vakten lugnar inte alls hans kollegor, som på något vis också fått reda på att det finns en yrkesmördare i närheten. Vild skottlossning bryter ut när 47:an kommer ner på gatan och vanligt folk flyr i snyggt iscensatt panik. Kvar blir ett gäng skjutglada bossvakter med underutvecklad överlevnadsinstinkt. Från skydd till skydd prickskjuter jag dem en och en och lämnar området utan större problem.

A man with a mission

Samtidigt som actionlösningen känns lite svag gillar jag att ha den som utväg när... ähum, 47:an klantar sig. Uppdragen tar tid, och kör det ihop sig i slutskedet kan det vara skönt att ändå ha alternativet att kunna spela klart för att försöka igen senare. För någonstans vill jag göra ett så snyggt jobb som möjligt, låta min hjältes samlade yrkeskunnande om smygmord blomstra. Inte bara för att det snabbare låser upp färdigheter som bättre sikte, utan även för att resultatet jämförs med kompisarnas. Jag vill även smaka så många rätter som möjligt från det smörgåsbord av mordmöjligheter som dukas fram.

Det finns en gren av trädgårdsmästaryrket specifikt inriktad på att odla sånt som växer i södra USA. De känns igen på hatten.

Mer än en värld av total valfrihet är Hitman: Absolution ett mål, många hinder och ett antal sätt att ändå nå det. Guns blazin' är alltså ett, valfritt smygalternativ ett bättre. I ett uppdrag stryper jag en ouppmärksam vakt vid en tennisbana, skär struparna av hans kollegor i en stenmuromgärdad trädgård intill och avrundar med ljuddämpade kulor i bröstet på två män i färd med att slå larm. Jag skänker ny nytta till de arbetskläder en olycklig trädgårdsmästare just tappat behovet av, och på kuppen kan jag mig in i det storslagna kusthusets trädgårdsdel utan att någon anar oråd.

• 1
• 2
• Nästa sida »