Du vet, Overstrike? Visst var det sjukt lovande. Under fjolårets E3 avslöjades Insomniacs första multiplattformstitel. Det hade skön humor, skön stil och skönt kreativa vapen som fick oss att drömma om en co-op-shooter av världsklass. Sedan hände något. Sedan hände Fuse.

Jag vet inte vem som beslutade att tona ner den fräscha, tecknade stilen. Jag vet bara att det var dumt. I en tid när vi skriker efter unika titlar känns det som ett slag i ansiktet att visa just ett sådant för att sedan stöpa om det till ett i mängden. Men jag vet också en annan sak: Fuse är trots sin blekare yta ännu väldigt lovande.

Insomniacs fixering vid galna vapen består.

I centrum ståtar fyra distinkta legosoldater med varsitt scifi-vapen i hölstret. Den lilla truppen med sina stora personligheter, som går under namnet Overstrike 9, inleder resan i en militärbas, ett högteknologiskt torn som pekar rakt ner i marken. Efter att ett ufo kraschade på 1940-talet har substansen fuse här hållits som dold hemlighet i årtionden, ända tills i dag då en terroristgrupp lagt vantarna på den. En global jakt tar sin början via indianpalats, snölandskap och andra exotiska platser.

Inte utan mitt alien-vapen

För min del, eller vår kanske jag ska säga, börjar äventyret mitt i djungeln i ett komplex vaktat av dussintals soldater. Jag spelar som det rödlätta yrvädret Izzy vars shatter-gevär kan kristallisera fiender. Effekten lyfter mina offer ett par decimeter ovanför marken och gör dem till perfekt stillasittande måltavlor som både jag och mina co-op-kompanjoner drar nytta av. Deras arsenal är förresten också imponerande. Arcshot skjuter iväg flammande pilar som smälter motståndet och kan med sin kraft nagla fast dem mot väggarna. På ett mycket brutalt sätt ser det festligt ut.

Men störst uppmärksamhet på förhand har kanske Daltons magshield fått. Och visst, den tar ju plats. Den breda energiskölden skyddar inte bara Dalton och de andra, utan kan dessutom utlösa kraftfält som trasar sönder fienden. Sist men knappast minst har vi Nayas warp-gevär som skapar små big bangs. Och "Stora smällen" i miniformat är inget du vill utsättas för. Tro mig.

Under den generiska ytan döljer sig något eget.

Var för sig är vapnen effektiva men Fuse belönar de som tänker steget längre och drar nytta av varandras styrkor. Bakom Daltons sköld är ni alla trygga och genom att skjuta genom energifältet får ni allesammans också extra erfarenhetspoäng som kan spenderas på diverse uppgraderingar.

Så även om platsen vi besöker är ganska platt och intetsägande hittar jag inspiration och driv i stridens hetta. Delad skjutglädje ger typ dubbel poängglädje. Jag kan kristallisera en trio medan grannen till vänster om mig sänker dem med ett enda skott. Poängen blir fler för oss båda. På den vägen fortsätter vi genom komplexet och det står snabbt klart att detta är ett äventyr gjutet för fyra vänner. Även om du med lätthet kan skifta karaktär som solospelare har jag svårt att se glädjen i detta.

Stor robot åker på storstryk.

Finalen mot en jättelik mördarmaskin talar sitt tydliga språk. Jag och mina tre medspelare är fortfarande ett gäng storögda Bambi på hal Fuse-is. Att stå som ett gäng fågelholkar och sänka motståndaren är uppenbarligen en framgångsrik metod men särskilt rolig är den inte. Nej, jag ser fram emot att med tre vänner vid min sida utforma strategier och bli en dödsföraktande kvartett. Och ja, jag ser faktiskt fram emot Fuse, vilket är mer än vad jag vågade hoppas på.

Fuse handlar inte om att meja ner motståndet. Nej, av min aptitretare att döma är detta något för dig som vill dräpa med kreativ elegans – eller så elegant något nu kan bli när du spränger din antagonist inifrån. Jag önskar bara att det visuella hade andats mer Ratchet och mindre Resistance. Men man kan ju inte få allt.