Jag hoppas det blir en ångestladdad sommar. Du förstår, den 14 juni släpps #The Last of Us, titeln som kan bli den vackraste av svanesånger till Playstation 3. Ett spel som sätter överlevnad framför besinningslös action och som premierar tät stämning framför tjugo olika hagelbössor.
Det börjar likt många andra berättelser under en mörk och stormig natt. Ellie, Tess och Joel har tagit sig genom kloakerna och in i Bostons raserade stadskärna. Ellie, 12-åringen som inte känner någon annan verklighet än den skyddade vardagen inuti karantänzonen, förundras över de himmelshöga husen. Men Joel och Tess vet att de måste skynda vidare, vet inte vad mörkret döljer.
The Last of Us tvingar mig att hushålla med resurserna. Ficklampans batteri är inte evigt och ammunitionen till min revolver går att räkna på en hand. När Joel och de andra tar sig in och igenom i ett kontorskomplex ställs jag inför dilemman som både sätter nerver och sinnesnärvaro på prov. Men det dröjer en lång stund innan jag möter den första fienden, som #Naughty Dog valt att kalla "de infekterade". Fast en zombie är alltid en zombie, oavsett vad han eller hon kallas, eller hur?
Tyst, stillsamt och nervdallrande. The Last of Us är oväntat otäckt.
Los Angeles-studion kan det här med att regissera och vagga in spelaren i en speciell känsla. De vågar låta spelen ta tid på sig. I Uncharted har det handlat om upptäckarglädje och ett bultande äventyrshjärta. I The Last of Us handlar det om utsatthet och ett mer stillsamt tempo. Något som får mig att tänka och känna pulsen slå.
Byggnaden står inte längre upprätt och kontorslandskapen lutar märkbart. Många rum är delvis vattenfyllda och grönskimrande växter har slingrat sig runt trappräckena. Tystnad. Vi öppnar en dörr. En blind clicker kastar sig plötsligt över Joel. Han skjuter varelsen ifrån sig och Tess skjuter den i huvudet. Återigen: tystnad. Vi kliver nerför trappor, klättrar längs höga väggar och till slut vet jag knappt vad som är upp eller ner.
Då hör vi ljuden: de otäcka, rosslande, stönande.
Att kämpa med sinnet
Clickers, vars huvuden är helt täckta av svamp, dödar direkt vid ett enda bett. Att skjuta dem är därför direkt dumt, då smällen riskerat att locka till sig fler. Att smyga runt dem och distrahera genom att kasta flaskor eller tegelstenar är en vettigare lösning. Så vi gör det; hukar bakom skrivbord, hivar iväg glasflaskor och tassar sakta framåt. Kliver vi fel, säg i en vattenpöl eller på glassplitter, kan det gå fruktansvärt fel.
Men det är inte bara fienden som drar nytta av hörseln. Joel kan stanna till, fokusera och lyssna sig till vart hans infekterade antagonister håller hus. Och tyvärr är inte alla blinda.
Namnet clicker skrämmer ingen. Deras uppenbarelse skrämmer desto fler.
Runners är till skillnad från clickers kvickare i fötterna men gudskelov är de inte lika farliga. Å andra sidan är det en klen tröst när jag blir jagad av en kvartett tvärs genom en korridor. Ett par välriktade avfyringar med pistolen löser saken men det är inte alltid du har alternativet, eller ens sinnesnärvaron att sikta rätt.
The Last of Us är kanske inget uttalat skräckspel men det sätter nerverna under ständig press. Och det tillåter mig att vara smartare än i Nate Drake-äventyren. En enkel planka kan med lite tejp och en vass sax bli ett dödligt vapen. Och med två flaskor kan du slå en mindre armé av clickers med häpnad – särskilt om en av flaskorna är av molotovcocktail-sorten.
Runners gör skäl för sitt namn.
Nu är vi nära utgången. I källaren hindras vägen ut av sex eller sju blinda monster. Jag hinner inte räkna och ärligt talat gör de rosslande lätena i skuggorna att jag tvekar. Känner mig stressad. De olika lösningarna kräver oftast ingen genialisk tankeverksamhet men de kräver att du håller huvudet kallt. Något som är lättare sagt än gjort. Här kan jag exempelvis hiva in i en flaska i ett angränsande kontor och – när tre, fyra clickers väl är på plats – avsluta med en välriktad molotovcocktail. Att se de infekterade brinna upp är mycket spektakulärt.
Jag överrumplas av The Last of Us. Det är klart och tydligt att Naughty Dog ansträngt sig mer än att göra ett "Uncharted 4" med ny huvudperson och nya fiender. Och det är också mer än "ännu en postapokalyps". Joels äventyr besitter en tryckande känsla; en stämningsfull och stundalts rätt otäck sådan. Jag känner på mig att spelet har långt fler ansikten än detta. Och jag kan inte tänka mig en värdigare final för Playstation 3.
