Jag har precis avverkat mina trettio första minuter av #Watch Dogs. 1800 sekunder i ett datorkontrollerat Chicago, ett komplicerat nätverk av information där din mobiltelefon smäller högre än alla bomber som någonsin briserat. Det är åtminstone vad #Ubisoft vill få oss att tro.
Jag har känt oro, det måste erkännas. Är ännu inte övertygad om att spelet kommer leva upp till den enorma våg av förväntningar som piskades upp för drygt fjorton månader sedan. Alla minns vilket genomslag det fick under E3. Ett drömscenario för #Ubisoft. Och även en dröm för spelare som suktade efter överraskningar och nya spelvärldar.
Vi har haft ögonen länge på Watch Dogs. Snart får vi också ta på det.
Men sedan? Hur länge kommer det kännas fräscht att scanna sin omgivning? Att se vilka som är ärrade krigsveteraner, vilka som är HIV-positiva och vilka som har kreditkorten sprängfyllda med tillgångar. Att avlyssna mobiltelefoner och flukta in i andra människors mest privata utrymmen. Skapa kaos genom att kontrollera trafikljus och väghinder. Hacka sig in i säkerhetskameror.
Det finns frågetecken att räta ut. Det måste finnas liv bortom de välregisserade demonstrationerna. Där är vi nog överens.
Information är makt
Jag, eller rättare sagt Aiden Pearce, börjar den här resan i en nedgången del av Chicago. Långt bortom de himlahöga skyskraporna ligger detta sjaskiga industriområde. Här är människorna få och byggnaderna små. Aiden behöver pengar. Och just den här gången visar det sig vara aningen mer komplicerat än att markera en förbipasserande och trycka på en knapp.
Hela stadens informationsnätverk kontrolleras av Ctos. Har du tillgång till det har du också tillgång till makt. Men då krävs det att du hackar dig in i olika servrar som ligger utspridda i olika stadsdelar. En av dem ligger lyckligtvis alldeles intill vår position och kan bäst beskrivas som ett mindre näste av staket, vakter och säkerhetskameror. Lyckas du jobba dig runt dessa hinder belönas du med en del av det enorma nätverk som utgör basen för Watch Dogs
Att bli ertappad med fingrarna i kakburken är dumt.
Jag förses med möjligheter. Om andan faller på kan jag promenera rakt in och låta pistolen tala: det trista alternativet. Betydligt mer pirrigt är det att lura ut en vakt genom att låta grinden gå upp (med hjälp av mobiltelefonen). Därefter kan jag låta en gaffeltruck hissa upp mig (återigen, med hjälp av min smarta telefon) och från det låga taket få god inblick i de olika kamerorna och vakternas rutter. Jag behöver inte ens röra mig särskilt mycket. Aiden kan hacka en kamera på avstånd och via kameralinsen "hoppa" vidare till annan säkerhetsutrusning. Och slutligen hitta den konsol som leder oss in i hjärtat av servern.
En av mina farhågor besannas. Jag får verkligen känslan av att utföra de avancerade manövrarna genom att sikta lojt och bara trycka på en knapp. Det är ingen spännande spelmekanik. Å andra sidan är Watch Dogs skickligt på att distrahera. Att sätta stämningen, att ingjuta en känsla av makt.
