Riktigt bra spel kan vara fantastiska, medryckande och indragande äventyr, men jag brukar ytterst sällan bli så hänförd att jag kan hävda att jag älskar dem. Ett av få undantag är #World of Warcraft. Titanerna ska veta att jag verkligen älskade det spelet en gång i tiden: de första trevande stegen genom ett dammigt och torrt Durotar, första karaktären till maxlevel och gången då jag och guilden efter månader av slit lyckades dräpa den gigantiska bossen Ragnaros är bara ett axplock av alla de oförglömliga stunder jag kommer bära med mig resten av livet.
Men det är ändå lite som lumpen, där man minns de fina sakerna med störst skärpa, som den varma mjölkchokladen framför brasan efter en tuff dag ute i snön. Jag får rota desto djupare i minneslagret för att hitta de mer obehagliga upplevelserna, som den otroliga hungern och tröttheten från strapatsövningen, eller tristessen och den obarmhärtiga kylan från fältveckan i mitten av februari. Motsvarigheter till dessa har jag även i World of Warcraft, och när jag återvänder till den krigsdrabbade världen med alphan för expansionen #Warlords of Draenor blir jag ständigt påmind om dem.
Blizzard-humor!
Jag befinner mig i Frostfire Ridge i Draenor, så som det såg ut innan allt gick åt skogen och kontinenten förvandlades till den trasiga värld vi upptäckte i The Burning Crusade-expansionen. Då hette platsen Blade’s Edge Mountains och var ett kargt landskap med berg och stenöken. En magipådriven tidsresa senare är det istället i ett mörkt och farligt vinterlandskap som ikonerna Thrall, Durotan och Drek’Thar väntar på mig.
Dags att flytta hemifrån
De ger mig lite hastig bakgrundsinformation och vill sedan att jag ska bygga upp en alldeles egen garnison. För att lyckas med bedriften behöver jag markera träd som de lata arbetarna ska hugga ned för bygget, samt avliva Gruul-liknande monster som härjar i trakten. Och här någonstans minns jag varför jag lämnade Azeroth med omnejd bakom mig.
Det eviga samlandet av skräp och slentrianmässiga mördandet av djur och meningsmotståndare för med sig en doft av gammal speldesign. Man kan argumentera att dessa är viktiga beståndsdelar i genren, men de senaste åren har många mmo-utvecklare blivit riktigt bra på att både maskera och variera upplägget så det blir fräscht och spännande.
#Blizzard visar intentioner att följa med på tåget genom att ibland presentera stora fiender som skjuter projektiler som behöver undvikas, vilket gör striderna mer rörliga. Men även om jag uppskattar försöket så är det svårt att ändå inte uppleva det hela som styltigt när jag kommer direkt från moderna spel som #The Elder Scrolls Online och #Wildstar. Majoriteten av tiden står jag återigen och hamrar in min orc-magikers rotation som om det vore 2005, för att exakt åtta [namn på valfri fiende här] behöver mista livet. Det är ärligt talat en upplevelse som jag inte längtat tillbaka till.
