Varje gång jag kliver ut från en visning av ett nytt Call of Duty blir den spontana känslan alltid “Call of Duty är ju alltid Call of Duty”. Den känns ofta som ett trött konstaterande men samtidigt ligger både seriens storhet, och absoluta svaghet, i den återkommande reaktionen.

Likheterna med Electronic Arts sportserier är slående med samma grundkoncept och små små förändringar varje år som haussas upp av marknadsavdelnignen. Fast någon anledning är det lättare att acceptera titlar med ständigt stigande årtal istället för Black Ops 3 eller Modern Warfare 47. Inte ens när “Advanced Warfare” gjorde entré förra hösten fick serien respit från kritiken, trots att spelets grundmekanik kastats om helt tack vare ett par ryggraketer.

Allvarlig herre är allvarlig

Rent krasst finns det en väldigt enkel anledning till varför Call of Duty står i spelhyllorna inför varje julhandel: serien placerar sig ständigt på prispallen över de mest sålda spelen världen över. Det är en så stor business för Activision numera har tre studior som roterar på varumärket.

Black Ops har trots detta varit “serien i serien” som klarat sig bäst från spott och spe. När det andra spelet släpptes för tre år sedan slog det såväl Halo 4 och Fifa försäljningsmässigt och som skapare av det populära zombieläget har Treyarch fortfarande ett par korn kredd kvar hos gamers. Det märks hos Jason Blundell, ansvarig för kampanjen och de odödas invasion i Blops 3, och som stängts in i ett minimalt mötesrum med sex spelskribenter på ett hotell i Stockholm.

När tortyrklassikerna "1000 nålar" gått för långt

Han vet att vi kommer skriva lagom kritiska texter och att många av ni läsare redan bestämt sig för att Black Ops 3 är samma spel som förra året, och det året innan. Han vet det med samma säkerhet som att spelet ändå kommer att sälja minst ett tvåsiffrigt antal miljoner exemplar och att vi redan nästa år kommer att upprepa samma dans.

Med den insikten som bränsle för självförtroendet presenterar han ett scenario som lika gärna hade kunnat heta Deus Blops. Människans strävan att förbättra sig stannar inte längre vid olika preparat och mekaniska lemmar har blivit så vanligt att den klassiska frågan kring vart vår själ sitter skapar våldsamma slitningar i samhället. Det innefattar en hel del pangande.

Lustiga granater och dödsspyor

Lättheten att skjuta ner såväl stridsflygplan som raketer med laser har gjort luftherravälde meningslöst och fotsoldater är återigen på modet. Som elitsoldat faller det såklart på dig att styra upp situationen, som hade gått åt helvete för vanlig kanonmat. I vår korta spelsession befinner vi oss i Singapore, en av tre länder spelet utspelar sig i, och vi tar bokstavligen över spakarna när fekalierna har träffat fläkten. Vi glider ner för en stor biodome och måste fly längs längst stora artificiella träd som skapar elektricitet åt det sönderfallna samhället på marken. Det skjuts, kastas lustiga granater och aktiveras specialsyner som kan visa olika fiendetyper och vilka områden som exponerar dig för mest fientlig eldkraft. Andra förmågor kan få fiender att kräkas till de spyr.

Det är precis sådär intensivt och regisserat som Call of Duty är när det är som bäst. Den här gången kan du dessutom uppleva allt i kampanjen tillsammans med upp till tre kompisar, vilket ju sällan skadar spelupplevelsen. Ni behöver inte ens låsa upp banorna i ordning, alla uppdrag är tillgängliga från dag ett.

Äntligen är det inte overkligt att skjuta KSP med en hand!

Precis när jag börjar bli varm i avtryckarfingret tas kontrollerna ifrån oss och vi lotsas tillbaka till en leende Jason Blundell som nästan är barnsligt exalterad över att visa det nya zombieläget. Den allra första inkarnationen kodades ihop på lunchrasterna inför lanseringen av World at War, men idag är det en lika stor produktion som resten av spelet. Banan Shadows of Evil har dessutom mer intressanta röstskådespelare i Jeff Goldblum och Ron Perlman än huvudstoryn. Släng in dem i en film noir-inramning och horder med odöda och det lär bli ett lagom stöddigt tidsfördriv.

Och det är precis där Call of Duty hamnar i min bok varje år. Spelvärldens motsvarighet till en lättsmält Bruce Willis-hyrfilm på söndagskvällen som inte kräver min totala hängivenhet för att ge något tillbaka. Jag trycker på lite knappar, det händer saker på skärmen och efter några veckor är vi klara med varandra. Inga förpliktelser.

Ibland räcker det.