Det har närmast blivit en klyscha att återberätta hur Shigeru Miyamoto ville återskapa sin barndoms storögda utforskande av sin omvärld med första #Zelda-spelet. Men hur trött den anekdoten än har blivit för varje upprepning så har den också blivit allt mer relevant för många av oss som växte upp med Zelda.
För mig var det där första Zelda-spelet en uppenbarelse om att spel kan vara något större. Något mer storslaget än apor som kastar tunnor. Det var en inkörsport till ännu större världar som de i #Ultima och andra tidiga rollspel.
Breath of the Wild för tankarna till 80-talet.
På så vis är Zelda en del av det där storögda utforskandet av omvärlden som jag ägnade mig åt som barn. Jag var också ute i skogen och lekte, förstås. Inte sällan låtsades jag att jag var i någon spelvärld – som Hyrule.
När jag får testa #Zelda: Breath of the Wild på årets Gamescom är det dessa känslor som sköljer över mig. En förnimmelse av den där barndomsskogen jag inte strövat i på så länge, men som ändå finns där inetsad i medvetandet. Där Zelda-serien allt mer, i alla fall för mig, tappat sitt skimmer och sin magi för varje upprepning så framstår Breath of the Wild just som en frisk fläkt. Inte av framtiden, men från förr.
När jag får chansen att springa runt som jag vill i den öppna, vidsträckta värld #Nintendo håller på att skapa så känner jag återigen den där upptäckarlusten och nyfikenheten, något jag inte känt i ett Zelda-spel sedan Wind Waker. Jag får samma känsla av frihet som när jag först startade upp The Legend of Zelda och insåg att jag kunde gå åt vilket håll jag ville. Inget ovanligt i dagens spelklimat, tvärtom. Nintendo bryter ingen ny mark här. Men poängen är att Zeldas universum väcker min nyfikenhet igen.
Gameplay-film från sommarens E3-mässa.
Åt varje väderstreck finns saker jag vill upptäcka. Jag ser ett stort berg torna upp sig, och jag vill gå dit för att se vilka hemligheter det rymmer. För att överleva däruppe behövs dock varma kläder för att inte frysa ihjäl, så istället vänder jag kosan mot ett högt torn. På vägen dit slår jag ihjäl några troll och slemhögar. Jag drunknar också i en liten damm, eftersom jag inte inser att Link har lika mycket uthållighet som en 110-åring. Förhoppningsvis innebär inte detta en massa grinding för att göra honom mer uthållig. Vi vet ju alla hur (o)kul den mekaniken var i #GTA: San Andreas.
Jag förtjusas som ett litet barn av att klippa gräs med mitt svärd. Hittar en yxa och hugger ner ett träd. Klättar upp i ett annat. Slår sönder min fackla mot en bit flintsten för att se om det börjar brinna – det gör det inte. Allt för att jag kan.
Tekniskt vackert är det inte på Wii U. Återstår att se hur Nintendo NX-konsolen presterar.
När jag väl når tornet klättrar jag mödosamt upp mot toppen. En bit i taget. Links 110-åriga fysik kräver försiktighet. Utsikten bekräftar min initiala känsla. Det här är en värld jag vill äventyra i. De gröna slätterna, de spruckna ruinerna, de snöklädda bergen, de mörka grottorna – jag vill vända ut och in på varje sten. Kanske är det bara en dimmridå, skapad av sentimentala minnen och hopplösa förväntningar att återuppleva känslor som inte går att få tillbaka.
Kanske kommer de där platserna att kännas alltför bekanta och tömda på mystik när jag väl får chansen att se dem. Kanske får Breath of the Wild svårt att leva upp till den nyfikenhet det väcker med sin förrädiskt inbjudande värld. Men här och nu tillåter jag mig själv att mentalt förlora mig i barndomens skog en stund till. Det var så längesen sist.
