När jag får chansen att testa en tidig version av Ron Gilberts old school-äventyr #Thimbleweed Park kommer jag att tänka på T.S. Eliots berömda essä ”Tradition and the individual talent”. Den skrevs redan 1919, och handlar om hur poeter aldrig kan slå sig fria från, utan ständigt arbetar i, en tradition. Det går att göra uppror mot den, men även det är att verka i traditionen. Det här går med enkelhet att applicera även på spel.
Ron Gilbert inte bara verkar i äventyrstraditionen – han var med och skapade den. Hur förhåller man sig till sitt eget livsverk? Av allt att döma har Gilbert funnit ett sätt. Han omfamnar traditionen och låter Thimbleweed Park genomsyras av den – utan att för den skull stirra sig blind i backspegeln.
Ron Gilbert håller fast vid sin tradition.
På ytplanet sker detta genom otaliga referenser och cameos. Under det korta demot skymtar jag allt från #Guybrush Threepwood till #Green Tentacle och Zac MacKracken. Men det sker också genom estetik, design, dialog och atmosfär. Spelet ser väldigt mycket ut som Maniac Mansion i en slags nyretro-version, men atmosfären känns ändå väldigt egen. Thimbleweed Park känns märkvärdigt suggestivt, och jag kan ana något oroväckande under allt det charmigt bekanta.
Demot öppnar med att två federala agenter måste fotografera en död kropp. Den ena har en kamera, den andre har filmrullen. På så vis har spelet lärt mig att agenterna kommer att kunna interagera och hjälpas åt under spelets gång.
Mycket har setts förr. Vilket inte behöver vara dåligt.
Härnäst styrs kosan till en risig liten sylta som drivs av en kvinna vid namn Sandy. Den som spelar Maniac Mansion lär känna igen henne. Hon börjar berätta om en misstänkt individ som heter Ransome – en bitter, elak clown som hänger i utkanten av staden. Utan tvekan en utmärkt mördarkandidat. Under dialogen händer något, spelet byter perspektiv och vi får spela den bakgrundshistoria Sandy berättar. I Thimbleweed Park kommer vi få spela som olika karaktärer vid olika tidpunkter – alla med sina pusselbitar till varför de är som de är, och hur saker och ting blev som de blev.
Ransome är ingen vanlig clown. Han är en förolämpningsclown som går upp på en scen och är otroligt elak mot sin publik. Han är inte mycket bättre när han inte är på scen, för övrigt. Ransome är ett stort arsel. Men ett väldigt roligt arsel. Dialogen i Ransomes sekvenser dryper av skönt bitska, torra elakheter. Samtidigt hänger det en sorgsen aura över det hela, trots spelets absurdistiska ton. Det slutar med att Ransome förolämpar fel person och får en förbannelse över sig. Han kan aldrig mer lämna cirkusen, och är dömd att stryka runt där för evigt.
Glädjespridaryrket framför andra.
Thimbleweed Park känns som sagt väldigt klassiskt, men tycks också vilja göra något eget av väldigt bekanta ingredienser. Mixen av Gilberts humor med mörkare Arkiv X- och Twin Peaks-influenser har potential att bli något som är mer egensinnigt än retroestetiken kanske skvallrar om. Det känns aldrig som en simpel imitation av fornstora dagar.
Sekvensen slutar med att en av agenterna kliver ut i en mörk gränd och blir nedslagen av en skugglik figur. Det känns medvetet. Som ett löfte om att spelet döljer mer i sina mörka vrår än vi kan se just nu.
