E3 för fem år sen. Trailern till #Prey 2 visar upp tuffa bounty hunters i Blade Runner-miljö – en farlig och smutsig värld där det gäller att vara snabb på avtryckaren. Konceptet mottas med entusiasm men uppföljaren hamnar i utvecklingshelvetet, och ur askan föds #Arkane Studios #Prey – en nytolkning av originalet. Sen annonseringen har många fans varit oroliga över att nyversionen valt bort allt som gjort spelserien till vad den är, och på väg till förhandstitten i London funderar jag själv över vad som väntar. Vad är egentligen det nya Prey? Vad vill det vara?
Efter att ha gjort ett första val mellan att spela som man eller kvinna (ingenting som påverkar varken story eller gameplay) vaknar jag upp som den kvinnliga versionen av Morgan Yu. Året är 2032 och rummet jag befinner mig i visar upp en livsstil som är relativt lik vår nutid. Mitt rum har stora fönster och utsikten är slående - solen lyser igenom och min framtid verkar spegla det ljuset: snart bär det nämligen av till ett nytt liv som forskare på rymdstationen Talos 1.
Redan från början känns det som att Prey har en resa med många vändningar planerad – en djup story-upplevelse helt enkelt. Med spelets annonseringstrailer i åtanke planerar jag först att som Morgan se om mitt ena öga visas rött i min spegelbild, men jag glömmer och går istället direkt till hallen. En mekaniker sitter och meckar precis utanför mitt rum och vi hälsar kort innan jag går in i hissen som ska ta mig till min väntande helikoptertur.
Vad som följer är en kort flygsekvens där jag inte kan låta bli att le på grund av hur glatt allting känns. En stark kontrast till allt som har med Prey att göra, men ett rätt effektivt sätt att bygga upp inför ensamheten och mörkret som väntar. Jag anländer till slut till ett forskningscenter där jag måste genomgå några enkla tester innan jag får åka iväg till rymdstationen. Jag får bland annat delta i ett quiz om vem jag skulle putta nedför en tågräls om det betydde att jag kunde förhindra att fler människor dog – ett test som jag har för mig används i verkliga livet för att ta reda på om folk är psykopater.
I London vänder jag mig om för att se om pressfolket ser vad jag svarar, och av någon anledning känns det laddat att fylla i ja eller nej i ett virtuellt test. Forskningsledaren i spelet säger att mitt deltagande varit fantastiskt och det är därför inte svårt att lista ut att allt kanske inte står rätt till. Vilket det ju naturligtvis inte gör.
Svarta, skuggliknande varelser inkräktar plötsligt centret och i nästa sekund vaknar jag upp i min säng igen som att ingenting har hänt. Solen skiner fortfarande och rummet är precis som jag lämnade det. Vad som är annorlunda visar sig dock ganska snabbt - utanför mitt rum ligger mekanikern död. Forskningscentret är annars helt övergivet och det blir tydligt att jag egentligen befinner mig bakom några sorts kulisser. Helikoptern som tidigare flugit mig runt skyskrapor i min alldeles egna lyxsekvens står som en tom rekvisita, uppbackad av en utbytbar kuliss.
