Det är inte bara vi längre. Det är du också. Wii and U. Alla. Ungefär så låter #Nintendos egen pitch för det underliga produktnamnet som blivit ännu lite underligare. Minns du hur internet stod i lågor efter tillkännagivandet att den mytomspunna visionen Revolution hade blivit Wii? Åsiktsmaskinerna tävlade om att på fiffigaste sätt relatera Wii till kiss.
Det har gått sex-sju år. Tiden läker alla sår – även de med kiss i. Vi har kommit över det där nu. Nintendo vann över såna som inte ens fanns i ekvationen att vinna. Wii är idag mainstream och folkkär. Ändå har vi spelare onekligen känt oss lite förrådda. För rörelsekontrollsrevolutionen i all ära, och ändlös kärlek till #Super Mario Galaxy – men med facit i hand svek Wii oss på många fronter. Avsaknaden av HD-grafik, begränsande teknik och en paranoid, föraktande onlinefilosofi gjorde att det bara var Nintendo-spelen som kom till sin fulla rätt bakom de högblanka, vita väggarna.
Tystnaden under månaderna som lett upp till Wii U har fått Wii att framstå som sin egen gravsten. Om det nu är vi alla den här gången, måste Wii U förstås komma tillrätta med de gapande bristerna – och riva väggarna, hindren för att omfamna tredjepartsstödet.
Dödsstöten för kubism på teven
Den svartglansiga, lätt avrundade men rektangulära konsolen i premiumpaketet är lika diskret som förförisk. Inom loppet av minuter har jag råkat nagga den med sin första repa, och säkert lämnat fingeravtryck nog för CSI att identifiera mina barnbarn. Att mötas av en medpackad, Nintendo-märkt HDMI-kabel är en historisk syn. Och när jag följaktligen konfigurerar systemmenyerna erbjuds jag att visa dem i 1080p. Välkomna in i matchen, Nintendo! Ni har varit saknade.
En tvärtom tråkig kvarleva från Wii-tiden är den infraröda sensorn, som fortfarande dras med ett löjligt trassligt nystan till sladd. Ingen underlättande innovation har skett på den fronten under de sex år som gått, med andra ord.
Den mest centrala nyheten är förstås spelplattan, en kombinerad handkontroll och pekskärm som på ett sätt ger oss den stationära konsolmotsvarigheten till DS (förkortning av Dual Screen, som du säkert vet). Tekniken tillåter alltså att konsolen som sådan inte bara visar en bild på tv:n, utan också strömmar en parallellt till spelplattan. Det här skapar förutsättningar för alla möjliga lekfulla grepp som förmodligen mest begränsas av utvecklarnas fantasi och förmåga.
Samtidigt sker det här bara lokalt, vilket innebär att man som mest kan röra sig något rum ifrån sin Wii U. Såg man fram emot att stänga in sig på sovrummet eller krypa under täcket med spelplattan kommer man att bli besviken – mottagningen kommer tvärt att brytas. Här uppenbarar sig frågetecken kring varför man inte passade på att utrusta spelplattan i sig med wifi, för att på så sätt kunna utnyttja användarens nätverk – eller rentav onlinemöjligheterna – för att skicka bilden. #Sony har redan experimenterat med den här teorin under rubriceringen "Remote Play", och det hade varit ett smart drag av Nintendo att fullborda det som Sony aldrig orkade driva igenom på bred front.
