”Sexiga, kåta, bröstförstorade och tanklösa varelser. Där för att tjäna mannen, både visuellt och med sexuella tjänster”

Jag skulle egentligen kolla en basketmatch på tv, men tänkte bara först komma igång med nya Devil May Cry. Jag satte på det någon halvtimma innan uppkast. Det blev ingen match, hela kvällen försvann. Det kan ju nämligen vara något så magiskt med ett bra hack 'n slash att tiden bara försvinner.

Jag njuter av att lära mig nya kombos, att uppgradera mina attacker, leta nycklar, befria själar och allt vad det är. När jag en gång missar att undersöka ett rum och istället går åt ett håll där spelet stänger dörren bakom mig, startar jag om från senaste sparningen bara för att se om det inte fanns lite röda bubblor att tjäna i det där rummet. Det är olikt mig.

Och allt snack om Dantes nya hår; ack så välkommet om du frågar mig. Och det friska i att låta demonerna ha hand om bankväsende och media, för att med en kombination av skuldsättning och desinformation hålla världen i sitt grepp – kombinerat med att hackarna är på änglarnas sida. Det skapar onekligen viss relevans och samtidskänsla, även om nu kanske inte just berättelsen i sig är det mest minnesvärda i spelet.

Bildtext överflödig.

Jag har läst ett par intervjuer med utvecklarna på #Ninja Theory, britterna som fått ansvaret att förnya den japanska klassikern och som har både #Enslaved och #Heavenly Sword på meritlistan. De är väldigt stolta över hur mycket tankearbete de lade ner på just det här, att få till limbo, demoner och Dante i en värld som känns lite mer dagsaktuell.

Så fint, tänker jag, men undrar samtidigt hur det då kom sig att spelets inledning blev som den blev. För DmC ställer mig inför ett problem. Om det är stort eller litet beror på hur man ser det. Det handlar nämligen om inledningen, som bara tar drygt fyra minuter, en droppe i havet jämfört med den totala speltiden på minst sju timmar.

Men tillåt mig ändå att vara småaktig en stund.

Först får vi träffa Dantes fiende Mundus och dennes lättklädda kvinna. Vi får höra henne säga ungefär att "snart är hela världen din alldeles egen bitch, precis som jag, som du kan dra i håret och vända på" (bend over), medan hon sexigt trycker sig mot honom i tajt rosa klänning och svarta handskar, allt i latex så klart.

"Lite så där porrigt lesbiska"

Men nu är ju tyvärr inte världen hans bitch förrän Dante är röjd ur vägen; alltså snabbt scenbyte till en aspackad Dante på porrklubb. En klubb där stripporna är snygga och kåta, där de dansar villigt vid sina stolpar, visar skrev och är lite så där porrigt lesbiska. Eftersom Ninja Theory är duktiga på det här med motion capture och datoranimationer är de mycket välgjorda.

Sedan åker vi taxi hem till Dantes husvagn, inte med en utan två kvinnor med galanta tuttar i små bysthållare. Under färden böjer de sig ner mot Dantes skrev. Det är samma kvinnor som var så där porrigt lesbiska på klubben nyss; den ena hinner också smeka den andra medan denne leker med Dantes pistoler.

Dante mår dåligt – vilket demonstreras genom lesbiska sexscener och sexorgier.

”Det är följande som stör mig extra mycket: Det tillför inte storyn någonting”

Du styr inget under tiden och hela inledningen är så pass kort jämfört med resten av spelet att det lätt glöms bort redan efter någon halvtimmas hackande och huggande.

Det finns heller ingen orsak att utmåla spelbranschen som värre än andra nöjesindustrier när det gäller att objektifiera kvinnor – men heller ingen orsak att acceptera det.

Som i det här fallet. Vad är det egentligen vi får se under de så viktiga första minuterna? En Dante som har det svårt, han är arg och mår inte bra. Han är inte bara en man, han är mänsklig (om än inte sympatisk). Kvinnorna å andra sidan, de är bara objekt. Sexiga, kåta, bröstförstorade och tanklösa varelser. Där för att tjäna mannen, både visuellt och med sexuella tjänster.

Förutom att de alla, även Dante, framställs ytterst stereotypt så är det följande som stör mig extra mycket med det hela: Det tillför inte storyn någonting.