Jag njuter och jag lider när jag spelar #Metro: Last Light. Älskar stämningen och spelvärlden, hatar buggarna. Men det är dags att sluta med det.

Det är helt enkelt för orättvist har jag upptäckt. Den som gör spel i Ukraina gör det helt enkelt inte på samma villkor som konkurrenterna.

Jag reste mycket i Östeuropa och Ryssland efter kommunismens fall i slutet av 80-talet och början av 90-talet. Faktum är att jag gjorde så många resor att jag inte längtat dit en sekund sedan dess.

"där satt ett avhugget människohuvud"

Jag var i Rumänien några dagar efter att Ceausescu blivit avrättad och striderna mellan armén och den hemliga polisen Securitate tagit slut. Jag sov över hemma hos en tolk. Jag hade en banan i ryggsäcken som jag gav honom, och hans mamma och pappa började gråta. Toan gick att spola en gång om dagen.
I sovrummet var det hål i böckerna efter skott, jag hittade en demolerad kula. Deras hus låg mittemot arméns högkvarter så Securitatemän hade funnits i och på deras hus under striderna. Grindstolpen utanför husets entré är antagligen den mest morbida sak jag någonsin sett; där satt ett avhugget människohuvud. Tolken nickade bara och sa att det var en hemlig polis som blivit skjuten och några grannar skar av hans huvud och satte upp det där. Sen gick vi in.

Eller när jag var i Armenien strax efter en jordbävning. Jag satt i baksätet på bilen när jag kördes till hotellet. Chauffören svängde runt hål stora som kratrar i vägbanan, de kunde svälja hela bilen. Är det från jordbävningen, frågade jag. Han tittade oförstående på mig och sa bara "nej, det är från kommunisterna". På hotellet bodde en kvinna som värmde vällingen över värmeljus eftersom det bara fanns el några timmar om dagen.

Bland rövarhistorier och anekdoter

En kille jag mötte i Abakan i Sibirien (jag tror det var 1994, det var typ 40 minusgrader, vi badade bastu och drack flytande honung ute i snön) hade tre barn och hans fru var gravid igen. Grattis, sa jag. No, sa han, children not good, children problem.

Vad ska man säga, jag har tre barn och det kan vara nog så besvärligt i välfungerande Sverige. Men där och då? Killen var dessutom maffioso av något slag, eller före detta enligt honom själv, så det gjorde kanske inte saken enklare.

Kanske är det för att det är lite skitigare än mycket annat

Det är kul att uppleva egna rövarhistorier, men man kommer till en punkt när man tröttnar och slutar resa i sådana länder. I alla fall gjorde jag det. Jag väntar fortfarande på att lusten ska återvända. Men ända sedan jag var liten har jag fascinerats av tonen i framför allt ryska filmer och rysk litteratur. Ärligt talat läser jag nu för tiden jämförelsevis lite rysk litteratur och ser inte heller särskilt mycket rysk film om man jämför med svensk, engelsk och amerikansk; men när jag väl gör det upptäcker jag ofta att det finns något där jag gillar så starkt. Kanske är det för att det är lite skitigare än mycket annat, lite mörkare, lite mindre sött och rart.

Och det är en av de främsta orsakerna till att jag alltid gillat 4A Games spel. Jag gillade Stalker, jag gillade Metro 2033 och jag gillar Metro: Last light. De har alla den där mörka tonen som känns så, ja, rysk.