E3 är snart tre veckor bort och svallvågorna börjar lägga sig. Jag menar de känslomässiga svallvågorna inne i mig. Jag har inte en instant rage-personlighet, inte på nätet i alla fall. Jag är inte en sådan som snabbt kastar mig över tangentbordet för att ge uttryck för vad jag känner i samma ögonblick jag ser eller läser om något nytt, vare sig det gäller något som gör mig glad eller arg.

Efter alla år som speljournalist är jag dessutom skeptisk till trailers och ingamefilm som man får se utan att sedan testa spelen; ett spel kan ju se hur bra ut som helst på stora duken under en presskonferens, för att sedan inte alls vara särskilt kul att spela, det vi alla. Åt andra hållet går det mer sällan, alltså att ett spel ser lite sådär ut på en presskonferens för att sedan visa sig vara mycket bättre i verkligheten. Det händer, men sällan.

Efterlängtad vy

När det nu i skrivande stund gått 18 dagar sedan de inledande presskonferenserna på E3 känner jag ändå att det är läge att faktiskt ha åsikter om ett par spel. Eller kanske är det inte åsikter utan snarare farhågor. Det handlar om två spelserier jag älskar och därmed två kommande spel som jag vill älska.

Först har vi #Mirror’s edge 2.

Ettan har en speciell plats i mitt liv. Redan när #Dice visade spelet första gången, på en pressvisning vintern innan det släpptes 2008, blev jag mer än några smulor förälskad. De klara färgerna, spelvärlden som lovade så mycket när Faith blickade ut över den och så Faith själv då; hon hade något speciellt, så var det bara.

"finns det någon där ute som fixade det?"

Märkligt nog finns den där speciella känslan för Mirror’s Edge och Faith kvar i mig. Jag säger märkligt, eftersom själva spelet inte alls var lika bra som det lovade. Det var svårt. Det var ojämnt. Det var ofritt och linjärt. Dessutom hade Dice innan releasen pratat om att man kunde klara det utan att använda våld, bara genom smart parkourande skulle man kunna ta sig förbi fienderna. Eh, finns det någon där ute som fixade det? Finns det någon där ute som faktiskt klarade spelet från start till mål? Jag gjorde det inte.

Och det är det som är så märkligt med Mirror’s Edge; att så många, likt mig, snarare minns potentialen i spelet än hur det faktiskt var. Det var ett typiskt spel som fick en att längta efter uppföljaren, efter del två där allt som var surt med del ett skulle vara fixat. Men som bekant kom ingen uppföljare. Förrän nu då.