Jag har hört det många gånger; föräldrar som säger att deras barn spelar för mycket. Ibland har de rätt, det ligger i sakens natur att de som säger så till mig faktiskt har barn som lägger väldigt tid mycket på spel. Det är svårt att ge råd, för att inte säga omöjligt.

Men ofta behöver de, föräldrarna alltså, bara lite tröst, några ord från någon som kan försäkra dem att det inte behöver vara farligt, att deras barn inte nödvändigtvis kommer att växa upp och bli en socialt handikappad stugsittare. Det kan jag ju så klart inte veta, men jag kan alltid berätta om mina barn, att de spelat alldeles precis lagom mycket enligt mig. Vilket antagligen är för mycket i många andras ögon.

En sak jag ofta vill men sällan törs säga är dock följande: kanske behöver ditt barn lugn. Kanske behöver ditt barn en inbjudande spelvärld där saker och ting är förutsägbara, har tydliga regler och som är gjord för att man ska lyckas, inte misslyckas. Kanske behöver ditt barn helt enkelt tröst och trygghet? Vill jag säga, men det gör jag sällan. För i det ligger ju också påståendet att det i så fall finns något i barnens liv som de behöver tröst för, något som gör dem rädda, oroliga, stressade och som gör att de behöver en extra trygghet. Vilket spel kan ge.

"... många vuxna skulle må mycket bättre om de hade spelvärldar att fly till"

Det är också det där pratet om verklighetsflykt. Är inte spel bara en flykt från de verkliga problemen? Det är klart att det kan vara, precis som tusen andra saker också kan. En flykt vi behöver. Det räcker kanske inte alltid, det är oftast inte en metod att lösa problemet – men det kan mycket väl vara en väg mot lösningen. En flykt är ju inte bara bort från något, det är också till något.

Jag tror för övrigt inte att det bara gäller barn. Tvärt om. Jag tror många vuxna skulle må mycket bättre om de hade spelvärldar att fly till, att roa sig i, att få tröstande upplevelser i. Det behöver inte handla om stora saker, det kan handla om smått; som att inte behöva känna sig ensam en kväll, som att kunna vinna och vara bra i något, som att kunna bygga och skapa saker. Allt detta hemma utan att behöva något annat än sig själv, en konsol eller dator att spela på – och ett spel.

Livräddaren Call of Duty.

Men jag tror också att det kan handla om stora saker. Till exempel ångestdämpning. Det pratas ju om att läkare ska kunna ordinera träning. Jag undrar när den tiden kommer då läkare börjar ordinera spel som terapi? Det används så redan nu, flitigt och ofta, vare sig folk är medvetna om det eller inte.

Call of Duty räddade mig en gång. Eller rättare sagt; min sons spelande av Call of Duty gjorde det. Låt mig berätta en rätt personlig historia.

"Det var tunnelseende. Det var oförmåga att tänka långa tankar"

Sommaren 2009 gick saker lite åt helvete i mitt liv. Något gick sönder. Det var tur att det var sommar; frilansjobben gick på lågvarv och jag hängde med barnen på landet. Sommarstället ligger avsides. När man är där är det lite som att vara borta från världen, mitt ute i ingenstans. Jag var nästan osynlig och det var bra. Man vill inte synas och märkas när man är trasig.

Det var tunnelseende. Det var oförmåga att tänka långa tankar. Det gick inte att känna trygghet. Det gick inte att tänka på imorgon eller nästa vecka, knappt nästa timma. Att ens planera för och laga mat var en utmaning på yttersta gränsen för det möjliga.

Det går att självmedicinera ångest lite, eller kanske mycket. Med alkohol till exempel. Kanske inte att rekommendera, men det funkar. Åtminstone till en viss gräns.