Det finns ett påstående som ofta dyker när det blir lite mer seriösa diskussioner om spel och deras betydelse. Ett påstående jag har svårt att tåla, som nästan får mig att tappa luften.

Det där om att det är ju ”bara spel”.

Den där tanken om att vi inte behöver diskutera spel som om det var viktigt, som om det var något som saknar verklig betydelse. För det är ju ”bara spel”.

Jag tycker precis tvärt om. Jag är nämligen bara säker på en enda sak; att det inte finns ett endaste dugg som är ”bara” med spel.

Spel tar min tid. Det finns ingen annan kulturform som gör sådant anspråk på min tid. Och jag ger den med glädje min tid och mitt engagemang. Jag arbetar hårt i spel, jag lägger timmar, dagar och år åt att levla upp, bygga upp och förstöra, döda, kriga, råna, göra mål, samla svampar, fånga mystiska djur och utforska grottor. Välkommen att fylla på listan, du har säkert massa andra saker du lägger väldigt mycket tid på i spel också.

Allt du fyller på med representerar din tid och ditt engagemang.

GTA V är en "lek" du gör rätt i att ta på allvar.

För så här enkelt är det: Spel tar mycket plats i våra liv. Vare sig det handlar om #GTA V eller Candy Crush Saga; vi kastar oss med full kraft in i spelvärldarna; dessas uppdrag och pussel slukar vår tid, vare sig det handlar om tio minuter på bussen eller en hel helg. Och när spelen tar slut är vi ofta ledsna, vi vill ha mer av samma. Vi ger stora delar av våra liv till spelen och vi gör det frivilligt. Även de kassa spelen står ju där och propsar på uppmärksamhet; det finns inte ett spel där ute som inte gjorts med ambitionen att betyda något i våra liv, ta vår tid och våra tankar i anspråk.

”Det finns inte ett spel där ute som inte gjorts med ambitionen att betyda något i våra liv”

Visst, det vi gör i spelen kanske inte alltid är världsomvälvande. Personligen kan jag ibland bli trött på alla försök att visa hur nyttigt och bra det är att spela, hur det ska kunna lära oss att lösa komplexa uppgifter, samarbeta eller kämpa oss igenom motgångar. Visst, det kan väl hända nu och då; men många gånger, oftast rent av, lär jag mig inget som är speciellt nyttig eller användbart av att spela. Vad kan jag ta med mig från nämnda GTA V och Candy Crush Saga in i mitt yrkesliv eller mitt sociala liv? Jag kommer inte på något så här på rak arm. Faktum är ju att själva aktiviteterna vi ägnar oss åt i spelen oftast inte lär oss ett nyttigt skit faktiskt, i vart fall inget som är användbart utanför spelets universum. Men har det med saken att göra? Betyder det att spel är ”bara” spel för det?

Jag säger nej, med emfas: Aldrig, aldrig, aldrig är ett spel bara ett spel.

Känslorna du känner är på riktigt

Visst, jag kan på ett plan förstå påståendet. Det är lite som när jag förlorar en basketmatch; jag försöker plåstra om såren och minska besvikelsen med att påminna mig om att det är ju bara sport. Jag har ju inte förlorat livet eller kärleken, huset har inte brunnit ner, ryssen har inte seglat in i Bråviken och börjat bränna Norrköping. Det var bara en basketmatch i en gymnastiksal.

Men samtidigt stämmer det inte, för känslorna jag känner är ju på riktigt. Så även om jag på ett plan kan förstå att det är lite löjligt att vara ledsen efter en basketförlust, så kan jag ju heller inte förneka hur det känns.

Det är egentligen inte så konstigt, för jag har ägnat massa tid att åt bli bra i den här sporten. Och jag kommer till matchen med höga förväntningar och ambitionen att vinna. Klart att det finns ett allvar i det då, även om det "bara" är sport. Känslorna som kommer efter att man vinner eller förlorar är högst verkliga, även om de inte är så bestående. Bitterheten över en förlust och ruset efter seger rinner av redan i duschen efteråt.

Redan de gamla grekerna förstod att spel och lek inte är så "bara".

Det samma med spel. Jo visst, att få de där godisbitarna i rad i Candy Crush är ju inte direkt att jämföra med den arabiska våren, och hur man går tillväga när man rånar en bank i GTA inte samma viktiga fråga som arbetsmarknadspolitiken. För att nu hugga några exempel ur luften.

”Genom att spela spel kunde de glömma hunger och elände för en dag”

Men det innebär inte att spel inte viktigt. Det finns faktiskt gott om forskare, historiker och filosofer som genom historien tvärt om gjort gällande att spel och lek är helt livsnödvändigt för att människan ska överleva. Det mest klassiska exemplet är det ur den grekiska historikern Herodotos stora verk Historia.

För snart 2 500 år sedan reste han runt i medelhavsområdet för att samla på sig muntliga historiebeskrivningar och skriva ner dem. Han berättar bland annat om hur hungersnöd och svåra tider hade drabbat Lydien (i dagens Turkiet) flera tusen år tidigare och hur man då hittade på en udda strategi för överlevnad: De spelade spel varannan dag, och åt varannan. Genom att spela spel kunde de glömma hunger och elände för en dag, för att nästa äta det som fanns att äta. Genom att systematiskt spela ena dagen för att sedan äta och oroa sig nästa lyckades man överleva 18 års elände. Herodotos säger att det var under den tiden som man uppfann både bollen och tärningen.