Han är död och uträknad. Men ändå inte. Hjälten i spelet håller sig kvar, vill vandra runt en sista gång i sin digitala värld för att försöka förstå vad som hänt. Det är drömskt, det är mörkt, det finns inga svar som förändrar något. Döden är oundviklig i det här spelet. I själva verket har han ju redan dött. Ändå håller han sig kvar.

Precis som min pappa under de senaste åren.

Indiespelet #Continue?987654321 är inget mästerverk, men oj som det har etsat sig fast i mig den här veckan. Så här skrev Sebastian Åkerberg om spelet i sin recension här på FZ:

Det börjar med en Game Over-skärm. Hjälten faller till marken, uppdraget misslyckas och äventyret håller på att återställas. RAM-minnet ska tömmas och de sista spåren av den fallne hjälten kommer strax att raderas till förmån för nästa spelsession. Det visar sig emellertid snabbt att hjälten inte är död – inte riktigt än – och dessutom inte redo att lämna sitt liv bakom sig. Men minnestömningen är oundviklig, och allt som går att göra är att förbereda sig inför den. Så gott det nu går.

Game over är bara början

Continue?9876543210 vågar ställa frågor om livet, döden och den där passagen mellan de båda som vi inte vet ett dugg om. Det är inte bara befriande, vackert och sorgligt. För mig är det spelet jag ägnat mig åt flera dagar den här veckan. Stötvis, i portioner på mellan fem och femton minuter. Det är ungefär vad uppmärksamheten räckt till. Det blir så när man hamnar i kris.

Verklighetsflykt

Ibland är det spelets drömlika sekvenser jag vill åt. Där jag vandrar bland husvagnar och pratar med de spöklika varelserna eller slåss mot de märkliga fienderna som kommer flygande. Ibland vill jag bara höra den vackra musiken brytas sönder av det metalliska oljud som uppstår när någon pratar. Det vackra som krossas av det fula. Och det fula som sedan åter sveps undan av det vackra, fram och tillbaka.

Sent i söndagskväll dog min pappa. I måndags upptäckte jag Continue?9876543210. Vi har varit kompisar sedan dess. Spelet är inte lika bra som jag upplever det just nu, det vet jag. Men det är det enda av sitt slag jag hittar.

Det goda livet som passerar i revy

Jag tänkte faktiskt på spel när jag klappade på pappa i helgen. Han har varit sjuk så länge. Demens, hjärnblödning, en bruten lårbenshals som inte läkte. Han låg där, i sin egen värld. Inte kontaktbar, men ändå med ögon som stundtals verkade se. Oftast reagerade han inte alls när jag eller mina barn pratade med honom, men en gång, nära slutet, såg jag hur han ryste till och rörde huvudet aningens aning när jag höll om hans axel. Det var över på någon sekund, men något verkade hända i honom. Jag försökte tänka vad det kunde vara; en dröm, ett minne, en doft? Jag tänkte på att scenen skulle kunnat vara ett spel, där drömmar uppstår när man smeker eller rör någon som inte är kontaktbar. Både vackra och mindre vackra drömmar. Det var ett fint sätt att försöka få en bild av vad som hände i pappa, att hålla fast vid tanken att något alls hände.

Det spelet visste jag att jag skulle vilja spela de kommande dagarna. Men jag hittade det inte, ramlade över Continue?9876543210 istället. Det har fått duga. Alla dessa spel som inte finns än, tänker jag ofta.