Guitar Hero 5 - de första intrycken

Det har varit en hektisk vecka för musikspelsvänner. I onsdags gjorde Beatles debut i spelsammanhang och i dag kontrar den stora konkurrenten med Guitar Hero 5. Det förra har vi redan kikat på och domen för det senare faller i början av nästa vecka. Men för att du inte ska gå svältfödd hela helgen bjussar vi i dag på våra första intryck - kort om vad som är bra och dåligt med Guitar Hero 5.

Tomas: Lika bra att klargöra det direkt - man kan inte hoppa in och ur pågående spel som man vill. Det funkar i Party Mode, men Quickplay och karriären får klara sig utan det joina/quitta-system som gjorde sig så förträffligt i LittleBigPlanet.

Calle: Festläget är dock genialiskt. Du behöver bara slänga i skivan för att komma igång, det startas innan huvudmenyn och ska fungera som den nya tidens jukebox när det vankas kalas. Tryck bara på den gula knappen när du vill hoppa in, välj svårighetsgrad och börja spela. Knepigare än så är det inte. Du kan byta svårighetsgrad löpande utan att behöva starta om låten, vilket är väldigt smidigt. Problemet är bara att det är lite för enkelt...

Tomas: Enkelt var ordet - man kan inte misslyckas. Poäng och missar räknas inte i partajläget, det är tänkt som träning och otvunget socialt spelande med hur många musikerbyten man vill utan att det straffar sig. Perfekt för kaotiska fester när folk rycker instrumenten av varandra - men var är utmaningen? Jag behöver mer tid med spelläget för att känna om det verkligen behövs.

Calle: Det är också trevligt att slippa bråka om vem som ska lira vad, om du vill kan bandet bestå av till exempel två trummisar och två gitarrister, en nyhet som är tillgänglig även i de andra spellägena.

Låtarna

Calle: En salig blandning låtar, närmare besämt 85 stycken, ryms i del fem och det enda som egentligen saknas är några svenska talanger. Personligen hade jag gärna sett en ny Kent-låt, nu när jag och Robin klarat Vinter02 i Guitar Hero: World Tour på expert med gitarr respektive trummor.

Tomas: Jag gillar blandningen skarpt: gammalt och nytt, enkelt och svårt, bra och dåligt, högt och lågt. En del spår kan man ha synpunkter på, till exempel att Beastie Boys "Gratitude" är lite väl lik "Sabotage" från trean eller att live-versionen av Iggy Pop-mästerverket "Lust for Life" stinker. Jag hade bra mycket hellre satt tänderna i nåt från The Stooges, varför inte mangelsvänget "TV Eye"?

Calle: Ändå går det inte att komma undan frågan om ett gäng nya låter verkligen rättfärdigar ett nytt spel som egentligen bara har en stor nyhet (Party Mode, som du kan läsa om i början om du inte fuskat dig hit). Visst, styckpriset hamnar under 6 kronor men hur många spel går det egentligen att släppa på ett år?

Tomas: Minst fem, uppenbarligen...

Hardcore vs casual

Calle: Antingen har jag blivit mycket bättre på att plastrocka, speciellt på trummor, eller så är femman något snällare i tajmingkraven. Att misshandla plastpukorna med dopade tandpetare känns mycket enklare än tidigare. Är du ute efter en redig utmaning bör du istället kika på de första spelen eller Guitar Hero: Metallica.

Tomas: Jämfört med Beatles-liret är Guitar Hero 5 definitivt mer utmanande, men utmaningen ligger mer i låtarna och mindre i kravet på exakthet. Det väldigt förlåtande; bra för oss som saknar allt vad rytm och koordinationsförmåga heter, men å andra sidan är det ju det vi har svårighetsgrader till.

Calle: Hur recenserar man ett femte spel som har samma grundstomme som det första? Nya låtar har såklart ett värde i sig men det är svårt att betygsätta låtvalet och artister du aldrig skulle släppa in i din stereo (läs Bon Jovi) kan vara riktigt roliga att spela. Därför behöver vi mer tid att smälta Guitar Hero 5 för att ge det en rättvis bedömning.

Tomas: Korrekt, en fullfjädrad recension kommer i början av nästa vecka.

Håll koll på Guitar Hero 5
Missa inte konkurrenten från Liverpool