ArenaNet förklarar Guild Wars 2

Det jag älskar med Guild Wars 2 och dess "pay once and play"-filosofi är att man inte känner sig "tvungen" att spela för att man annars känner att man betalar för något som man inte använder.
Nu på senare tid har studierna varit benhårda och jag har inte kunnat lägga många timmar i "fritidsbanken", och därmed inte kunnat spela särskilt mycket. Men Guild Wars 2 väntar snällt på mig tills jag är redo att ta mig lite tid åt det. Dessutom är ju levelsystemet i både PvP och PvE så pass smidigt att man inte heller känner att man "sackar" efter om man inte sitter och powerlevlar.

Men det är inte bara det som gör GW2 så flexibelt. Jag känner något som jag inte känt med något spel fram tills nu, och det är att fastän jag älskar spelet så spelar jag det inte så fort jag får tid över. Det kan jämföras som en hälsosam relation, där man träffas lagom mycket och ger varandra space och tid att lära känna varandra, istället för att jämt och ständigt umgås och kladda på varandra hela dagarna.

Jag har länge känt en sorts besvikelse på många spel, och har nästan varit i en "gamingdepression". Diablo 3 och Bf3 spelade jag lite grann, sen har jag inte rört dessa spel. Darksiders 2 var jag aspepp på, men har kanske kommit halvvägs och har knappt något intresse utav att fortsätta. Till och med äldre spel, som jag totalt älskade som yngre och spelade i dagar och nätter, har jag ingen lust att återgå till, fastän jag skulle kunna få en nästintill ny spelupplevelse då det var så länge sen jag spelade dem.

Nej, Guild Wars 2 kan jag ägna mig åt i den takt jag själv känner att jag hinner med eller orkar, och det är DET som gör det spelet så bra för min del. Någon som håller med/tycker helt tvärtom?

Det var då ett jädra tjat om WoW, varför hör det hemma under en nyhet om Guild Wars 2?

TBC var en enformig, tråkig grindfest. Det känns bara som att det var bättre för att vi var femton när det kom ut och vi ännu inte var döda inombords.

Håller med till 100%. När det inte kostar nåt i månaden så kan man spela i sin egen takt och inte känna stressen att man måste hinna så mkt som möjligt . Mkt fint