Kinect

#Microsofts senaste Xbox 360-tillbehör är en webbkamera. Men inte bara en webbkamera. Kinect, som den heter, är ett tillbehör som ställs framför tv:n och som inte bara kan se, höra och känna igen dig när du står framför den. Den känner även av hur du rör dig så att du kan styra spel med bara kroppsrörelser – ingen handkontroll behövs! Det här är avancerade teknik, som fungerar överraskande bra förutom en viss fördröjning i rörelserna. Det är inget stort problem, men i vissa spel kan det vara till nackdel. Mer om det längre fram. Kinect-hårdvaran stöder en handfull spelare samtidigt, men de spel som släpps nu vid premiären stöder tyvärr bara max två stycken. Då det inte är en begränsning i hårdvaran i sig så kan vi räkna med fler än så i framtida spel.

Det första som händer när du kopplar in din Kinect-kamera är att den tittar på dig. Du ställer den framför eller ovanför din tv, och när strömmen slås på vrider den sig i höjdled för att hitta husse, det vill säga dig. Jag känner mig genast lite övervakad, och den känslan förstärks när jag kalibrerar Kinect så att den ska känna igen mig om jag vinkar till den (och logga in mig på Xbox Live, om jag så vill). Kalibreringen består i att gå omkring mellan olika rutor på skärmen – genom att helt enkelt gå omkring i rummet, förutsatt att du har ett stort rum utan några möbler. Själv fick jag helt enkelt ställa mig på soffan för att nå de bakersta rutorna på skärmen. Kinect-sensorn måste stå centrerad under eller över tv:n, och kräver fri golvyta framför sig. Det är det inte alla som fixar utan att möblera om radikalt, så det är bäst att du inte är för fäst vid ditt soffbord.

När jag står på rätt ruta ombes jag matcha en viss pose med armarna. Det känns fånigt, jag förstår inte varför jag ska göra vissa poser på vissa platser i rummet, och jag kan inte riktigt skaka av mig en liten, envis känsla av att någon, någonstans spelar in det här för att senare visa upp det på Microsofts personalfester till skratt och glada tillrop. Det känns onödigt krångligt, helt enkelt, och det blir värre.

Dags att sätta igång...

När allt är kalibrerat och inställt känner min Xbox 360 nu igen mig om jag vinkar. Så långt allt väl. Men i menyerna envisas Microsoft med att jag ska använda mina händer för att navigera, vilket inte fungerar något vidare. Du som ”tappat bort pekaren” på din Wii vet precis hur det känns; man viftar slumpmässigt med armarna i hopp om att hitta tillbaka till skärmen. Så plötsligt ser man en pekare i skärmens ena hörn, överkompenserar, tappar bort den igen och efter en liten stund lyckas man lugna ner händerna tillräckligt för att hålla sig stilla på skärmen. I Kinects menyer är det meningen att du ska hålla handen över en viss ikon, hålla den stilla och vänta tills en cirkel kring pekaren fylls i. Det funkar visserligen för det mesta (även om Kinect ibland tappar bort min hand och vägrar låta mig peka på ett visst menyval, antagligen beroende på att jag står precis på gränsen till för nära eftersom jag bara har 2-3 meters utrymme framför sensorn), men det känns onödigt och är betydligt långsammare än att bara navigera på vanligt vis med handkontrollen.

När navigationen, inställningen och bortrensningen av möbler inom fem meter från tv:n är klar så kan du äntligen börja spela. Men i skrivande stund är spelutbudet minst sagt tunt, och om du inte gillar att poppa ballonger med händerna eller klappa gulliga katter så kan du helt enkelt låta bli att öppna Kinect-lådan i några månader tills någon släpper något värt att spela.

Kinect är en idé som fungerar utmärkt i de flesta avseenden, men som ingen riktigt verkar ha fattat poängen med. Jag gissar att det blir som på Wii; en mängd usla spel som använder rörelsekontrollen för att de kan, inte för att det är berättigat eller gör spelet bättre, och så några riktigt bra som använder rörelsekontroll för att dra in dig i spelet och skapa något riktigt magiskt. Men där är vi inte än.

Summan av kardemumman

Förutom att du måste dedikera ett helt rum till en plastig webbkamera för 1500 kronor, störs jag lite av fördröjningen i kontrollerna. Precisionen är faktiskt helt okej, även om den inte riktigt är i Playstation Move-klass, och jag häpnar över hur bra Kinect är på att känna igen mig och mina vänner och se vad vi gör. Men när jag spelar spel som kräver reflexer eller snabba rörelser funkar det helt enkelt inte, eftersom varje rörelse fördröjs markant på skärmen. Det här är den enda riktigt stora bristen jag hittat, men om vi någonsin vill se spel roligare än ”poppa ballonger på tv:n”-modellen så måste det gå att jobba runt eller eliminera denna fördröjning. Om det går? Det vet jag inte, fråga mig när jag har kunnat prova lite riktiga spel med hårdvaran, som till exempel det kommande #Dance Central, ett dansspel som verkar kunna bli en anledning att köpa Kinect. Och kanske släpper Peter Molyneux och #Lionhead sin interaktiva pojksimulator #Milo. Jag hoppas det, för Kinect är en lysande idé, hyfsat bra genomförd som just nu är i skriande behov av ett existensberättigande spelutbud.

På nästa sida testar vi fem av de första spelen till Kinect.