Grundidén i de nyare GTA-spelen må vara densamma - styr en ung man med rymligt samvete från gatan till det kriminella toppskiktet - men varje spel placerar dig i en ny miljö, med ny story och nya minnesvärda karaktärer. GTA 3 utspelades i den nordostamerikanska storstaden Liberty City (New York?), med maffiagäng och andra suspekta grupperingar som uppdragsgivare. Vice City var en underbar parodi på/hyllning till tv-serien Miami Vice, fast med huvudpersonen i fru Justitias andra vågskål, så att säga. San Andreas styr stegen västerut, närmare bestämt till tidigt 90-tal i städerna Los Santos (Los Angeles), San Fierro (San Fransisco) och Las Venturas (Las Vegas), samtliga lätt igenkännbara tack vare välkända landmärken. Huvudperson är Carl "CJ" Johnson, en ung man som efter fem år i Liberty City återvänder till Los Santos hårdare kvarter för begrava sin mor.

San Andreas kastar dig direkt in i 90-talets omtalade gangstrarapkultur, det vill säga droger, lättfotade damer, musik som svänger dina höfter ur led, driveby-shootings och kvinnoförnedrande dialog. Rockstar North ger som vanligt blanka fan i att vara moraliskt korrekta. Möjligen kommer en och annan moralens väktare grymta till, men den som klagar har alldeles uppenbart missat poängen - spelet är en skickligt genomförd karikatyr av ett populärkulturellt fenomen. Karaktärerna och deras göranden är lagom överdrivna - vi känner igen beteendet men speglar oss inte i det.

Vi visste redan att San Andreas är stort, men att inse det (tar så lång tid det dröjer för dig att hitta kartan över Los Santos, den första staden) och senare uppleva det (gissningsvis krävs 15-20 timmars stresspelande för att låsa upp alla tre städer) är en sann aha-upplevelse. Det har bubblats om fyra gånger större geografi än tidigare, om siffran stämmer vet jag inte, men spelet är enormt. Trots storleken finns få stunder av dödtid (förutom i vissa uppdrag, mer om det nedan), såvida du inte befinner dig i den mest otillgängliga vildmarken tar det sällan ens en minut att hitta något att sysselsätta sig med.

Vid sidan av kraftigt expanderad spelplan bjuder San Andreas på en hel del andra nyheter, de flesta finjusteringar, snarare än revolutionerande nytänkande. Träning spelar en betydande roll; ju mer du gör något (kör fordon, skjuter, slåss), desto vassare blir du på det. Ett exempel är motorcykelkörning. Inledningsvis flyger du av bågen lika lätt som i Vice City, men med en god portion erfarenhet i ryggen kan du plocka lyktstolpar som vore de av bomull. En snabb men ofta svår väg till ökad skicklighet är att ta sig igenom ändamålsenliga skolor (skytteträning, bilkörning, flyg). Förutom färdigheterna ska du ta hänsyn till ditt anseende bland medmänniskorna (respekt) och hos det motsatta könet (sex appeal). Sex klädkedjor ekiperar dig i lämplig utstyrsel. Dock bebos städerna av flera gäng, som markerar sin tillhörighet med färgkoder, så se till att din utstyrsel har rätt kulör för att vinna respekt hos de dina. Efter fem års frånvaro är CJ:s forna anseende i de egna leden försvinnande litet. Respekten återvinns gradvis, vilket så småningom låter honom rekrytera medlemmar till gänget och ta över andra gängs områden.

Nytt är också att du måste äta och träna för att hålla dig i form. Föda köps på snabbmatshak, och fungerar även som hälsoåterställare. Äter du för mycket blir CJ överviktig, vilket gör bland annat sprintande och klättring besvärligt. Bantning sker enklast genom att träna kondition och styrka på gym, i form av måttligt festliga minispel där du trycker tangenter i rask takt under ett par minuter. Du kan också gå en match mot lokalens boss, vilket vid vinst gör dig skickligare i slagsmål utan vapen (nyttan är dock diskutabel, då man nästan alltid är beväpnad). Klokt är att träna upp sig redan i början, sedan räcker det med fåtaliga besök i järnpumparlokalerna. Ytterligare en nyhet är förmågan att simma och dyka - välkommet för alla som sumpat ett uppdrag genom att råka glida ner i vattnet. Vissa uppdrag kräver uppövad dykförmåga, så även här krävs en tids trist träning modell hamra-sönder-tangentbordet.

Liksom i de tidigare spelen innehåller vissa uppdrag transportsträckor man gärna klarat sig utan, särskilt när man misslyckas och tvingas uppleva dem igen. En potentiellt bra funktion är att du i vissa fall kan skippa transportvägen vid andra försöket (som taxibilarna i Vice City). Tyvärr fungerar den inte fullt ut, om du dör eller blir arresterad förlorar du dina vapen, som ofta är nödvändiga. Man väljer ofta att hellre starta om från ett sparat spel än att fajtas mot skyhöga odds.

GTA-seriens styrka ligger i två huvudområden: frihet och knivskarp story. För att komma vidare i handlingen krävs visserligen att du utför vissa uppdrag, men eftersom du dels gör dem i relativt valfri ordning, dels har tonvis med sidouppdrag att roa dig med, infinner sig en känsla av frihet vi sällan eller aldrig ser i andra spel. San Andreas är inget undantag, tack vare tre fläskiga städer och enorma landsbygdsområden som späckats med göromål, finns ingen dödtid. Storyn är kanske seriens starkaste någonsin. En trovärdig bakgrundshistoria blir en dito berättelse tack vare familjemedlemmar, polare och (med få undantag) fullständigt briljanta skådespelarinsatser. Rollistan befolkas av Samuel L. Jackson, James Woods, Peter Fonda och mängder av andra mer eller mindre kända namn, där jag inte kan låta bli att nämna Shaun Ryder (före detta sångare i Happy Mondays/Black Grape, tillika ägare av Storbritanniens hårdast slitna lever och njurar. Stilpoäng!).

Miljöer, fordon, arkitektur och inte minst musik är som vanligt underbart välgjorda. Rockstar har än en gång plockat ihop ett soundtrack av yppersta klass, eller vad sägs om tidstypiska artister som Dr Dre, 2 Pac, NWA, Primal Scream (man tackar!), Soundgarden, Alice in Chains och Jane's Addiction. I mitt tycke är utbudet bättre än i föregångarna, men av de åtta radiokanalerna finns flera som spelar äldre musik (The Who, James Brown, Lynyrd Skynyrd). Inget fel i det, men 90-talsstämningen förtas en aning. Som 60- och 70-talsfreak gör det inte mig något, men modernare musiksmaker kanske låter sig irriteras. Den välbekanta pratkanalen är förstås tillbaka, som vanligt med fantastiskt parodiska samtidskommentarer, men även information om dina nyss begågna gärningar. Du kan också slänga in egna musikspår, en funktion som uppdaterats med möjligheten att få reklam mellan låtarna.

Spelet bygger i grund och botten på spelmotorn från GTA 3. Den är duktigt optimerad, så laddtider är i stort sett obefintliga (en sann bragd med tanke på storleken) och vi kan avnjuta grafiska effekter som "värmedaller" och att det perifera seendet blir suddigt i höga hastigheter. Faktum kvarstår dock - det är en tre år gammal motor, så särskilt snyggt är det inte. Därtill återkommer gamla buggar och fulheter, som glapp mellan föremål och texturer som inte hänger med i bilduppdateringstempot. Utseendet förlåts dock av att grafiken har en tecknad film-känsla över sig, så knivskarp grafik är inte nödvändigt.

San Andreas är i stora drag samma spel som GTA 3 och Vice City, med en rad små men välkomna justeringar och nyheter som säljargument. Vid första anblicken kan det tyckas vara en simpel upprepning, men Rockstar visar återigen prov på ypperlig hantverksskicklighet. Det är inte felfritt; ljud och grafik kunde varit bättre optimerade (när kommer en patch?) och en del uppgifter är onödigt monotona. Likväl, med klockren story, mästerliga skådespelarinsatser, tonvis med komiska detaljer (min fallskärm kollapsade vid basejumping från skyskrapa, CJ reagerar med ett kärnfullt "Ah, motherfucker!") och ett soundtrack att dö för, är allt annat än fem i betyg en skymf mot Rockstars gedigna arbete. Köp eller sno ett exemplar, beeyatch!

Testdator:

AMD Athlon XP3000+
ATI Radeon 9800 Pro
1 GB RAM