Det bärbara landskapet har målats om. Från att ha varit totalt dominerat av Nintendo under 90-talet har diverse smartphones börjat tugga i sig stora marknadsandelar med lika lättsam som billig underhållning. Det säger sig självt; ett spel för sju futtiga enkronor är snällare mot plånboken än splitternya DS-titlar för 500 kronor stycket.

Men å andra sidan är det inte första gången som Nintendo kämpar i uppförsbacke. 2004 var de flesta tyckare varmt överens om att DS inte hade en chans mot Sonys bärbara debut. Men sju år senare vet vi hur det gick. Två skärmar, varav en tryckkänslig, och ett spelbibliotek fyllt med innovation och glädje smällde högre än det teknikunder som PSP en gång var.

Nu är vi här igen. Nintendos nya spelpojke antas ha lite att sätta emot de smarta nallarna och i vassen lurar – givetvis – PSP2. Men hur vi än väljer att se på saken är 135 miljoner sålda DS betydligt fler än 100 miljoner Iphones. Trots en del fadäser har den japanska drömfabriken en sällsynt fingertoppskänsla när det gäller att bygga nyskapande konsoler.

Drömmaskinen

När pekskärmarna kopieras till höger och vänster tar Nintendo till nya metoder för att bygga sin drömmaskin. Den nedre skärmen är av samma pekformat och skiljer sig inte dramatiskt från föregångaren. Antalet tum är fortfarande tre och upplösningen är något högre (320x240 pixlar mot 256x192). Intressantare är det att blicka mot den större toppskärmen.

Med en upplösning på 800x240 pixlar (400x240 för vardera öga) är 3D-skärmen Nintendos främsta vapen. Att recensera 3DS främsta funktion är vanskligt, eftersom (a) inga skärmdumpar eller filmklipp i världen kan göra mina åsikter rättvisa och (b) varje enskild individ upplever 3D på olika sätt. Men det senare är något utvecklarna tagit fasta på när de utformat sin spelpojke. Reglaget till höger om 3D-skärmen kan vara skillnaden mellan fågel eller fisk för försäljningsframgångarna. Du väljer 3D-funktionens djup – eller ens om den ska vara på överhuvudtaget.

Med maximalt effekt går mina ögon sönder. Känslan är att det blir så pass mycket djup att min blick inte kan fokusera på en punkt och därför ser jag dubbelt och upplevelsen blir snarare illamående än nydanande och futuristisk. Men kör jag ner spaken till ungefär 25 % av maximal styrka inträffar något som inte kan beskrivas som annat än magi. Effekten är betydligt mer påtaglig än i exempelvis 3D-filmer på bio. Jag är nog inte den enda som får känslan av att papperstunna ytor staplas på varandra för att skapa en slags illusion av djup. Måhända är det coolt första gången, men mjukheten Nintendos konsol får till gör deras variant av illusionen överlägsen.

Ett fönster mot den nya verkligheten

Låt mig ge ett exempel. Pilotwings Resort tar plats på välkända – åtminstone för de som har spelat Wii Sports Resort och Wii Fit Plus – Wuhu Island. Att min 3DS lyckas måla upp en lika vacker version av paradisön är ett tecken på att konsolen är något av en bärbar Wii, där föregångaren mer kändes som en portabel Nintendo 64. Men dit jag vill komma är djupeffekten. Det rakaste omdömet jag kan ge är att det känns som att se ut genom ett fönster snarare än att stirra in i en skärm.

Det är en speciell känsla att "på riktigt" se ett flygplan med mjuka kanter cirkulera hundratals meter över ett lika mjukt semesterparadis. Om jag blir illamående? Inte alls. Blir ögonen trötta? Nej, inte ens efter att ha spelat med 3D i någon timme. Däremot får jag svindel, men det är snarare ett plus i det här fallet. Rådet att pausa en kvart för varje spelad halvtimme är bara ett sätt för Nintendo att ha ryggen fri. Att barn under sex år kan få ögonskador gissar jag är lika mycket myt. Men å andra sidan är 3D-effekterna högst personliga och jag kan inte garantera dina ögons överlevnad (så att jag också har ryggen fri).

En av mina få invändningar mot 3D-skärmen är att den inte kommer till sin rätt i dagsljus. I helgen åkte tåg i ett antal timmar och jag fick byta ställning lite väl ofta. När effekterna dessutom är beroende av att du håller konsolen i ett särskilt läge och ett visst avstånd mellan ögon och skärm står det klart att det kan bli lite omständligt att vara flexibel. Inte minst om du spelar något som kräver särskilt mycket fingertoppkänsla.

Den långa tågresan gav mig även chansen att testa den omtalade – för att inte säga obefintliga – batteritiden. Med hög volym, 3D-effekter, Wi-Fi och mycket ljusstyrka kan du vara nere på tre timmar. Inte ens om du sparar på lyxen blir tiden så värst mycket längre (omkring fem timmar). Men i en vanlig gamers vardag är detta inte särskilt bekymmersamt. Ofta har man tillgång till eluttag och att pendla tre timmar (enkel resa) hör inte till vanligheterna. Bekymmersamt blir det för globetrotters med flygresor på tio timmar, fast jag gissar på att den marknadsandelen är tämligen liten. Men det är klart; med DS Lites 19 timmar i färskt minne känns det lite fattigt…

Små men viktiga skillnader

För ögat är 3DS snarlik DS Lite. I skrivande stund har jag bägge vilande framför mig och skillnaderna är små. "Start" och "Select" är placerade under den nedre skärmen och mittemellan finns en "Home"-knapp för att komma till den Wii-inspirerade huvudmenyn från mjukvaran. Volymreglaget har flyttats till den vänstra nederdelen, precis över en ficka för SD-kort. Bakpå konsolen finns en 3D-kamera och inuti en enklare variant.

Styrkrysset har hoppat ned några centimeter, vilket är en klar nackdel. Rent ergonomiskt låg det bättre förut men då en smått fantastisk analog styrplatta fått ta denna plats känns Nintendos beslut rätt och riktigt. Om jag tillåts kika in i spåkulan tror jag att de flesta spel kommer att kontrolleras med plattan snarare än krysset. Se bara på utvecklingen till Wii, Xbox 360 och Playstation 3. Möjligen kommer Game Boy-klassiker till konsolens eget Virtual Console-bibliotek må bättre av styrkrysset, men detta är ändå helt okej placerat.

Nintendo har pratat sig varma om "Street Pass", ni vet, funktionen där du kan samla på dig Miis genom att ha din 3DS i fickan och passera människor med andra konsoler? Av logiska orsaker har jag inte träffat någon likasinnad ännu, men jag är inte så upphetsad. Varför ska jag samla på anonyma människor i min konsol? Det räcker gott och väl med telefonkatalogen. Visst, jag kan se deras favoritspel och få deras hjälp i ett minispel. Men å andra sidan kan jag köpa hjälp för mynten jag samlar på mig genom mina promenader.

Dagen mitt bord blev en sjö

Klart intressantare är konsolens gyrofunktion. I AR-Games (ett spel som följer med) placerar jag ett kort på mitt köksbord som i min konsols 3D-kamera förvandlar bordet en sjö med glittrande yta där jag kan fiska genom att röra konsolen försiktigt upp och ner. Träytan kan också omvandlas till en slags golfbana med dramatiska höjdskillnader, fotosessioner med Nintendos kändaste karaktärer (medföljer särskilda kort med Mario, Link, Samus Aran med flera) och till och med till eldsprutande drake som bara kan skadas från vissa – mer eller mindre – omöjliga vinklar. Den som fick träningsvärk av Wii Sports ligger illa till.

Men detta och den andra mjukvaran som är installerad är inte mycket mer än teknikdemon som ger löften om kommande titlar. Som sig bör är det spelen som spelar roll. Recensioner av releasetitlarna läser du här på FZ de kommande dagarna och oavsett om du vill klappa fluffiga hundvalpar i Nintendogs + Cats, agera hemlig agent i Splinter Cell 3D, kicka boll i PES 2011 eller flyga högt, högt upp i luften i Pilotwings Resort kommer du att få ditt lystmäte. Och bortom horisonten väntar en hel armada av Nintendos allra mest älskade maskotar. I full 3D. Apple, Sony och de andra gör rätt i att vara oroliga.

Fotnot: Nintendo 3DS släpps fredagen den 25 mars och kostar omkring 2600 kronor.

Spelkvalitet kan inte mätas i siffror eller tekniska termer, men det kan ändå vara av intresse att se vilken sorts hårdvara dagens bärbara spelkonsoler innehåller. Nedan en sammanställning av Nintendo 3DS och den äldre DSi, samt PSP2 (släpps i höst) och Iphone 4.