Recension – The Elder Scrolls III: Morrowind

Morrowind är nog det spelet där min uppfattning varierat mest från att jag började spela tills jag slutat. Bara fem minuter efter jag började spela så stängde jag av det och svor över den undermåliga grafiken, de monotona striderna och de långdragna monologerna. Jag kunde ju gilla sådana här spel förut, varför inte nu längre? Hade jag blivit så påverkad av alla action-spel att jag inte längre orkade med de komplexa rollspelen? Då jag inte ansåg att jag var helt fördummad, i alla fall inte än, så bestämde jag mig för att ge spelet en ny chans. Nu när jag sitter och skriver den här artikeln efter säkert minst 50 timmars spelande så kan ni nog förstå att jag ändrat uppfattning om spelet.

Morrowind

Spelet tar sitt namn efter den ö där hela intrigen tar sin plats. Denna ö, alltså Morrowind, befolkas främst av sina urinvånare kallade Dunmer. Dessa är mörkblåhyade alver som inte har alltför mycket övers för de andra folkslagen, så kallade Outlanders. Fem olika krafter regerar över Morrwind och starkast av dessa är Imperiet som officiellt har kontroll över landet. Men då Dunmer-kulturen fortfarande är stark har även de tre husen Hlaalu, Telvanni och Redoran mycket makt och dessa ligger i ständig fejd med varandra. Den femte kraften, och kanske den inofficiellt starkaste, är templet som styrs av halvguden Vivec. Förutom dessa så finns det en mängd mindre faktioner med sina egna intressen, och dessutom håller Dagoth Ur, den urgamla fienden, på att vakna upp.

Som ni nog kan gissa leder detta till en rad politiska intriger och problem, vilket i sin tur leder till en mängd uppdrag för spelaren. Förutom huvudstoryn som tar ett bra tag att genomföra så kan man gå med i ett av de tre husen och då få nästan lika många uppdrag till. Man kan även gå med i en av imperiets legioner eller den magi-inriktade Imperial Cult. Även templet ger spelaren en egen story att följa. Förutom dessa så finns det ett antal olika guilder; Fighters Guild, Mages Guild och Thieves Guild som även de ger många speltimmar att avancera igenom. Men det kommer ännu mer. Det finns ett stort antal kortare uppdrag utspridda över hela Morrowind som tar allt från någon minut till en timme att genomföra, och man har dessutom ett hundratal gruvor, ruiner och grottor att utforska. Men självklart så är man helt fri i vilka uppdrag man vill utföra och även oftast hur man vill genomföra dem. Vill man kan man springa rakt igenom huvudstoryn, men beroende på vilken karaktär man har är det oftast mer intressant att även gå med i några av de andra organisationerna.

Karaktären och färdigheter

Man börjar sitt äventyr ombord på ett av imperiets slavskepp som precis anländer till Morrowind. Först får man välja mellan ett tiotal raser vilka har olika styrkor och svagheter. Sedan får man, likt de flesta andra rollspel, välja vilka färdigheter man vill specialisera sig på. Det finns ett antal olika fighting- och magi-färdigheter men också en del andra som till exempel armourer, speechcraft och merchantile. För att ytterligare specialisera sin karaktär får man välja i vilket stjärntecken man är född, vilket ger ytterligare specialiserade färdigheter.

Böcker och Historia

Det är inte bara Morrowinds story som är välgjord, dess historia är nämligen precis lika välskriven och komplex. Det är först efter att man i stort sett spelat färdigt man börjar förstå hur alla delar hänger ihop, men fortfarande så förblir många frågor obesvarande. Till exempel så kan man försöka ta reda på varför dvärgarna försvann från Morrowind för länge sedan, vilket kräver ett ganska utdraget detektivarbete där man utforskar ruiner och får leta efter tips i diverse böcker. Men förutom att själva Morrowinds historia kan utläsas i böckerna finns det även en hel del ren skönlitteratur. Den tar sin form av små korta noveller, som oftast också har någon anknytning till världen man spelar i, och som faktiskt är ett tacksamt ombyte från att slakta monster.

Magi och förtrollningar

Alla fantasy-spel innehåller magi och förtrollade vapen men Morrowind har ett ganska avancerat system för detta. Det finns ett flertal olika magi-skolor vilka vissa specialiserar sig på destruktiva magier medan andra är mer defensiva. Det finns ett relativt stort antal enskilda trollformler men sedan kan man dessutom kombinera olika trollformler med varandra för att skapa nya. Man kan skapa förtrollade vapen på ungefär samma sätt. Förutom att självklart hitta sådana vapen så kan man antingen själv lära sig färdigheten enchanting eller helt enkelt köpa tjänsten från en NPC (datorspelare). Förtrollningarna kräver dock att man har en stulen själ i ett så kallat soulgem. Dessa själar kan man få tag på när man förgör diverse monster, och beroende på varelsens styrka så blir förtrollningen mer eller mindre kraftfull.

Grafiken

Som jag sa en bra bit upp så klagade jag över grafiken till en början. Men detta förstod jag ganska snabbt berodde på hur lite jag egentligen hade sett av spelet. Även om det självklart inte kan konkurrera med de snyggaste FPS-spelen, så är det väldigt snyggt för att vara ett rollspel som måste kunna visa stora öppna ytor. Väder- och dygnseffekterna är underbara och ibland stannar man bara till och tittar upp på molnen som sakta glider fram över stjärnhimmeln och månen som sakta rör sig över himlavalvet. Förutom att det kan vara strålande solsken så stöter man på regn, djup dimma och sandstormar.

Men vad som är mest imponerande är hur utvecklarna använt pixelshading för att skapa vatteneffekterna. Jag har aldrig sett mer realistiska vågor i något spel, och likaså är svallvågorna som skapas när du simmar riktigt snygga. Tyvärr kräver effekterna just pixelshading, vilket i sin tur kräver ett Geforce3 eller liknande kort. Grafiken är dock inte underskön rakt igenom. Ibland skär sig de realistiska vatten- och vädereffekterna mot de något mindre verklighetstrogna varelsemodellerna.

Problem

Men alla spel har problem, och likaså Morrowind. Förutom en del småbuggar så ligger det största problemet i att spelet blir obalanserat. Satsar man på att klara spelet så snabbt som möjligt kan man göra det på cirka tjugo timmar och får då en ganska svår utmaning. Självklart bör man istället hellre välja att spela de flesta av sidouppdragen. Detta leder dock tyvärr till att man snabbt ökar i levlar och till slut är det bara ett fåtal monster som har en chans att orsaka några problem. Det finns också en del unika artefakter som gör spelet för lätt, men det är självklart valfritt om man vill använda sig av dessa. Många anser dock inte detta vara något problem då charmen i spelet inte ligger i striderna utan i själva storyn och uppdragen.

Slutord

Jag blev faktiskt ganska glad när jag märkte att jag fortfarande kunde uppskatta ett komplext rollspel och inte blivit helt fördummad av alla shoot?em?up-spel. Morrowind är som tidigare sagt ett otroligt stort och välgjort spel som man lätt kan spendera över 100 timmar vid utan att ens då upptäcka alla dess delar. The Elder Scrolls Construction Set som följer med spelet kan dessutom innebära många ytterligare timmars spelande. Spelet kanske inte passar de riktigt inbitna action-fantasterna, men man vet aldrig och det är förvånansvärt lätt att fastna. The Elder Scrolls III ? Morrowind är dock en värdig uppföljare i serien och ett måste för alla som gillar välgjorda rollspel.