Recension – Post Mortem

Efter ett brutalt dubbelmord, där de båda offren halshuggits på ett hotellrum i det glada 1920-talets Paris får den f.d. privatdetektiven och New York-bon Gus MacPherson sitt första fall på många år. Systern till ett av offren, den vackra Sophia Blake, söker upp Gus i hans målarateljé i centrala Paris och erbjuder honom en stor summa pengar för att hitta hennes systers mördare, på ett vilkor: att Gus håller sig borta från polisen. Natten vilar ständigt över det "glada" 20-talets Paris. Den mörka atmosfären i spelet, som även den kusliga jazzmusiken återspeglar, gör att man känner sig som huvudpersonen i en svart-vit film noir från 50-talet. Till och med den korta introfilmen ger kalla kårar då den har samma stuk som den i filmen Seven med skakande och blinkade text.

Spelupplägget bygger på det klassiska peka-och-klicka-konceptet. Från ett förstapersonsperspektiv kan man rotera i 360 grader och klicka sig fram i sin omgivning. I tidigare liknande äventyrsspel har bakgrunderna ofta varit lågupplösta och pixliga, i Post Mortem är de dock betydligt bättre - högupplösta och kristallklara. Dialogerna visas upp i underbart snygga filmer renderade med spelets egen 3d-motor. I äventyrsspel är duktiga röstskådespelare en mycket viktig ingrediens för att bygga upp atmosfären. Tyvärr verkar det som om MacPhersons röstskådespelare var väldigt deprimerad under inspelningen, de andra röstskådespelarnas insatser är dock helt klart godkända. De självklara pusslen är av varierande svårighetsgrad och utgör en stor del av Post Mortem. En karta, liknande den i spelet Blade Runner, används för att förflytta sig mellan de olika platserna i Paris.

Är Post Mortem ett 1920-talets Blade Runner? Inte riktigt. Post Mortem är betydligt mörkare och för att inte avslöja allt för mycket, inte en vanligt detektivthriller. Det är kanske väldigt orättvist att jämföra Post Mortem med ett spel baserat på en sådan succé som Blade Runner. De franska utvecklarna har dock lyckats väldigt bra med att bygga upp den viktiga stämningen.

Slutord

I fråga om stabilitet och buggar har jag inte lyckats krascha spelet en enda gång, dock har introfilmen vägrat visa sig ett antal gånger. Om det beror på min dator eller en bugg i spelet har jag inte en aning om men det är helt klart irriterande. Estetiskt och ljudmässigt sett är det absolut inget fel på Post Mortem. Musiken och stämningen passar perfekt för för den här typen av spel.

Ibland blir spelet väldigt enformigt då det enda man gör är resa från en plats till en annan och pratar med samma människor utan att lyckas rota fram nåt nytt. Men så har det väl alltid varit med de flesta äventyrspel, till och med min gamla favorit Blade Runner var drabbat av samma symptom. Under spelets lopp samlar man på sig massor med mer eller mindre nödvändiga föremål. När jag klarade av spelet hade jag mängder med föremål som jag inte hade användning för. De små missar man tidigare gjorde ökar spelets längd med flera timmar. Visst var det frustrerande men i längden var det värt besväret då man belönades med en snygg renderad film. De tidigare nämnda pusslen i Post Mortem är rätt enkla tidigt i spelet men ju längre man tar sig desto svårare blir de.

Jag är inte direkt den största äventyraren men Post Mortem lyckades hålla mig fast. Full poäng hade det blivit om spelet inte vore allt för kort. De olika sluten ökar dock spelets livslängd. Det var länge sedan ett riktigt bra äventyrspel dök upp till PC. Post Mortem kanske kan förgylla alla äventyrslystna spelares tillvaro ett tag, det gjorde det för mig i alla fall.