Spelet Pirates of Caribbean var från början tänkt som en uppföljare till det tre år gamla piratspelet Sea Dogs. Ryska Akella och Disney slöt i slutet av mars ett avtal om att släppa spelet med samma namn som den kommande Disney-filmen. Spelet var vid den tidpunkten i stort sett färdigt, enligt Akella själva. Förutom namnet har spelet i sig väldigt lite med filmen att göra. Filmen hade USA-premiär i slutet av juni och spelet släpptes en vecka senare. Man kan ju bara spekulera om spelet verkligen var färdigt vid den tidpunkten, och om Disney mer eller mindre stressat Akella att få ut spelet samtidigt som filmen. För färdigutvecklat verkar inte spelet alls vara.

Spelaren tar rollen som den frilansande kaptenen Nathaniel Hawk, som i ett 1600-taligt Karibien har möjlighet att jobba för någon av de
olika europeiska nationer som strider om makten om de många öarna där. Efter en plötslig fransk räd mot den engelska kolonin Oxbay ockuperas ön av fransmännen. Nathaniel Hawk och hans besättning är de enda som lyckas fly. Efter ett par dagar ute till havs når de så småningom den brittiska kolonin Redmond Island, där Hawk berättar allt för den engelska guvernören, som konfiskerar hans skepp och tvingar honom att resa tillbaka för att ta reda på mera om den franska ockupationen. Här börjar spelets story och nu kan man i stort sett göra som man vill - nöta igenom spelets story eller bara utforska, handla och plundra.

Bättre fly än illa fäkta

För att navigera mellan de olika öarna, som är ett tiotal i antal, används kartan. Det enkla skepp man förfogar över i början är inte något att skryta över. Visserligen är det snabbare och mer lättmanövrerat än de större skeppen, men att försöka sig på angrepp i spelets början är ett säkert självmord. Ett säkert, men kanske inte så snabbt, sätt att öka sina färdigheter och klirr i kassan är handel. Köpa saker billigt och sälja dem dyrt fungerar alltid. Pengar behövs ofta. Segeltyg och plank måste ofta bytas ut efter en storm eller eldstrid. Dessutom vill besättningen ha lön för all möda. Vägrar man att betala begår besättningen myteri och man får en snara runt halsen.

Rollspelselementet i Pirates of the Caribbean är väldigt enkelt uppbyggt där avklarade uppdrag och tillintetgjorda fiender belönas med ett par färdighetspoäng. Förutom de vanliga egenskaperna såsom ledarskap, tur osv. finns ett trettiotal "abilities" att välja mellan, där några är "rush" och "critical hit". Nathaniels sabel, flintlåspistol och kikare är de tillhörigheter som går att uppgradera. Med tanke på att spelet beskrivits som ett Morrowind till havs är det rätt så blygsamt.

Bättre en rövare i poolen än en polare i...

Med tanke på att de icke storydrivna uppdragen inte har nån inverkan på själva huvudhandlingen är spelets så kallade öppenhet rätt så meningslös. Vare sig man jobbar åt någon av de europeiska nationerna eller piraterna belönas man ändå med spelets enda slut, vilket i min mening är rätt så idiotiskt, med tanke på att spelet ändå designats för att vara just icke-linjärt.

Spelets kontroller och gränssnitt är näst intill en mardröm. Dialogtexten är så stor att en blind skulle kunna läsa den. Menyerna är stora och klumpiga men funktionella. Kontrollerna: till sjöss är de faktiskt helt ok, men till fots är det en helt annan visa. Standardinställningar är väldigt klumpiga. Det gick inte många minuter innan jag ändrade den till den "vanliga" WASD-konfigurationen.
Ett annat stort minus är avsaknanden av invert mouse, vilket fick mig att känna som jag spelade i fyllan.

Nu är spelet verkligen inte alls så hemskt som det låter. Om man bortser från den hemska styrningen och följer spelets raka handling är det rätt fängslande. Höjdpunkten är givetvis sjöstriderna, speciellt längre in i handlingen när man köpt större skepp som tar fler och tyngre kanoner. Fäktningen på land blir snabbt enformig och tråkig, och de dödade fienderna respawnar så fort man lämnat platsen. Grafiken är den del som det lagts ned mest tid på. Haven och vågorna är enastående. Skeppen och karaktärerna kommer inte riktigt upp i samma klass men duger gott och väl.

Slutord

Ja, nu har jag äntligen testat spelet som låg rätt högt upp på min lista över förväntade spel. Blev jag besviken? Jo. Spelet känns som en hastigt ihopslängd konsolkonvertering med sina bakvända kontroller och klumpiga menyer. Spelet är trots detta spelbart. Disney lyckades koka ihop en riktigt bra film, men lyckades tyvärr förstöra spelupplevelsen.

Testsystem

Pentium IV 3.2 GHz
512MB RAM
Radeon 9800 PRO
Windows XP SP1