Recension

Det är inte lätt att heta Jack Carver. Trots ett eget charterföretag, kortärmade hawaiiskjortor och ett vinnande leende kan inte Carver planera mer än tio minuter åt gången, då han är strandsatt på den synnerligen ogästvänliga mikronesiska ögruppen Cabatu. Problemen startade när journalisten Valerie Constantine bad om hjälp. Uppdraget föreföll enkelt - "eskortera ung, ambitiös reporter från tidningen Exotic Travel till tropisk ö, tillbringa en tid i grönskan och åk hem". Att nu tvingas slåss för sitt liv mot inhyrda legosoldater och groteska, muterade varelser ingick knappast i uppdragsbeskrivningen.

När spelet börjar har en explosiv projektil precis träffat båten Carver använde för att transportera Constantine med. Medvetslös sköljs huvudpersonen upp på en av öarna och vaknar till liv i vad som en gång varit en japansk bunker från andra världskriget. Ganska snart kommer Carver via radio i kontakt med infiltratören Harlan Doyle, vilken snabbt visar sig vara en av få personer som inte mer än allt annat önskar Carver ut ur jordelivet. Inledningsvis vill Carver omgående lämna den högst dödliga djungelmiljön, men omständigheterna visar sig snabbt vara så beskaffade att flykt inte är ett alternativ, varför Carver beslutar sig för att dra nytta av Doyles kännedom om omgivningarna.

I praktisk mening är det Doyle som ger instruktioner och tips under spelets gång. I motsats till vad som Crytek tidigare gjort gällande är Far Cry nämligen inte så icke-linjärt som man hävdat – visseligen är vägarna att nå de mål som Doyle tipsar om för genren väldigt många, men i grund och botten är grundkonceptet att gå från A till B för att där utföra handligen C. Totalt innehåller spelet tjugotalet olika uppdrag som binds samman i kronologisk ordning. Detta är gissningsvis förklaringen till att det ändå finns en viss linjäritet i spelet, då händelserna måste tillåtas att utspela sig i rätt ordning för att spelets historia skall kunna berättas på rätt sätt. Inom varje uppdrag är dock sätten att åtstadkomma det som skall genomföras nästintill oändliga, vilket huvudsakligen kan tillskrivas spelets AI-system och de enormt stora landskapen (mer om dessa nyckelfaktorer nedan).

Blir jag ombedd att beskriva den allmänt förhärskande stämningen i spelet blir svaret att den kännetecknas av såväl action som humor. Mellan och under vissa uppdrag visas både färdig- och spelmotorrendrerade filmklipp som för handligen framåt på ett sätt som i allt högre utsträckning väcker frågor om vad som egentligen hänt Constantine och varför delar av öriket är befäst med rigorösa säkerhetsdetaljer och installationer i mångmiljärdklassen. Under spelets gång kom jag flertalet gånger att tänka på filmer som Die Hard och Bad Boys – även om det står spelaren fritt att själv välja tillvägagångssätt faller valet gärna på en kombination av fartfylld action och långsamt smygande där Doyles luttrade stämma ständigt manar Carver till cyniska kommentarer:

• 1
• 2
• 3
• 4
• 5
• 6
• Nästa sida »