Recension – Splinter Cell: Pandora Tomorrow

När originalet kom ut så verkade det på pappret inte vara mycket mer än en ganska ordinär verklighetstrogen förstapersonsskjutare. Men med hjälp av en superb grafikmotor, innovativa idéer och en väldigt välgjord singleplayer-del blev Splinter Cell ett spel att minnas.

Storyn i Pandora Tomorrow bevisar det något begränsade utbudet av diaboliska vapen som terrorister och galningar kan använda sig av. Är det inte atombomber som i originalet så är det biologiska vapen som i det här fallet. Sam Fisher, den stentuffa superagenten, får börja med att undersöka ett anfall på en amerikansk ambassad där något inte riktigt stämmer. Inte alltför överraskande så visar sig det relativt harmlösa attentatet vara början på något mycket värre.

Prylar och rörelser

Mängden små häftiga manicker man kan använda sig av i Splinter Cell är en liten, men ändå klart rolig del av spelet. Några använder man sig aldrig av medan man fattar tycke för andra. Att kunna sätta fast en liten kamera på en patrullerande vakt för att se vad som befinner sig runt hörnet kan te sig som onödigt för den traditionella shootemup-spelaren, men kan vara användbart hjälpmedel för den inbitne smygaren. Hjälpmedel som exempelvis den optiska kabeln som kan se under dörrar är dock något alla kommer att ha nytta av.

I likhet med en del andra spel i genren ser man oftast Sam Fisher ur en tredjepersonsvy. Detta för att det ska vara lättare att både använda sig av och se alla rörelser han har till sitt förfogande; som till exempel att trycka sig upp mot en väg, sätta sig i spagat uppe i taket eller ta strypgrep på en motståndare. Medan man använder ett antal av rörelserna ofta är andra klart mer ovanliga på grund av att miljöerna inte tillåter det. Och i de få fallen man till exempel kan hoppa upp i spagat mellan två vägar känns det som utvecklarna tvingat fram situation, då man till exempel måste ta sig genom en smal gång med en patrullerande vakt utan att synas.

Pandora Tomorrow skall egentligen inte ses som uppföljaren till Splinter Cell utan snarare en mellanversion som tar sig formen av ett avancerat banpaket. Grafikmotorn har inte utvecklats nämnvärt och förutom storyn och banorna är nyheterna i singleplayer-delen få. Dessutom blev Splinter Cell en succé lite beroende på nyhetens behag då vi hade få eller inga liknande spel till PC tidigare. Det uppsvinget kan inte Pandora Tomorrow nyttja och även om den nya singleplayer-delen är bra är den ändå inte riktigt i samma klass som den i originalet.

Multiplayer

Men betyder det att Splinter Cell Pandora Tomorrow helt saknar nyheter? Nej absolut inte. Tvärtom så kan titeln det bli ett av de mest innovativa spelen under 2004. Smygargenren har nämligen tyvärr en tradition att de flesta titlarna inriktar sig helt på singleplayer. Det är svårt att få en smygare att fungera bra i multiplayer och då väljer de flesta att inte ens göra ett försök. De som väl gör ett försök förändrar ofta spelstilen i multiplayer så det mer liknar ett shootemup än singleplayer-delen av spelet. Pandora Tomorrow gör istället det motsatta, och försöker skapa en multiplayer-del som förblir en smygare.

Här tar fyra spelare plats i två olika lag (två mot två alltså). Den ena sidan (Shadownet) tar rollen som smygarna medan den andra (Argus corp.) gestaltar sig som de traditionella men tungt utrustade legosoldaterna. Även om det finns ett antal olika spelsätt går de i grunden ut på samma sak. Agenterna ska ta sig fram och neutralisera en biologisk behållare medan legosoldaterna skall hitta och stoppa dem. Men till skillnad från andra spel så kan inte smygarna springa fram med dragna pistoler och skjuta sig fram. Legosoldaterna är mycket tyngre beväpnade och gör utan problem slarvsylta av agenterna i en regelrätt eldstrid.

Därför ska smygarna göra det de är bäst på, nämligen att smyga. De har tillgång till nästan samma rörelser som Sam Fisher har, som att trycka sig intill väggarna, hänga i rör och sätta sig i spagat uppe i trånga gångar. De har också precis som Sam värme- och mörkerseende och en rad små leksaker som kameror och lysgranater. Legosoldaterna har ett större och farligare vapen, en kraftig ficklampa, en rörelsedetektor och massa annat smått och gott.

Dock känns multiplayerdelen idag något oslipad. Det behöver en del fixar och en del balansering mellan de två sidorna. Utvecklarna har dock redan släppt en patch som förbättrar ett flertal punkter. Men det är ändå en uppfriskande upplevelse att få testa på en smygare i multiplayer.

Slutord

Splinter Cell: Pandora Tomorrow lyckas inte i singleplayer-delen ge spelaren tillräckligt mycket nyheter och godbitar för att det skall vara en tillräcklig uppföljare till originalet. Storyn är bra och banorna underhållande men känns mer som ett banpaket än ett eget spel. Singleplayer-delen skulle därför i sig själv knappast kunna vara ett argument för att införskaffa ett fullprisspel. Multiplayer-delen är däremot vad som gör Pandora Tomorrow riktigt intressant. Då bara fyra spelare kan spela det samtidigt kommer det troligen inte skapas någon stor spelargemenskap, men det gör sig utmärkt för att spela med kompisar över Internet eller över ett lokalt nätverk. Splinter Cell: Pandora Tomorrow är något för alla smygarfantaster då man nu äntligen får prova på ett seriöst försök att göra en multiplayersatsning i genren.