Recension – Leisure Suit Larry: Magna Cum Laude

De första spelen i Larry-serien var textbaserade och så småningom introducerades tvådimensionell grafik. Du kontrollerade den ständigt kärlekskranke glidaren Larry Laffer i hans jakt på köttsligt umgänge. Spelens upphovsman, Al Lowe, har inte medverkat i utvecklingen av Magna Cum Laude och den gode Laffer är utbytt mot brorsonen Larry Lovage, vars liv och leverne avnjuts i full 3D-grafik. Denne hormonstinne student har fått den tveksamma äran att ärva såväl sexualdrift som töntighet från sin farbror och med utgångspunkt i studentlivet på Walnut Log Community College bedriver han en stenhård jakt på yppiga damer. Den äldre charmören är dock inte helt ute ur bilden, i en undanskymd roll fungerar han som mentor åt vår (anti)hjälte.

För att den fortplantningssugne studenten ska nå sina mål krävs att han lyckas charma de damer han möter. En inte helt enkel uppgift när man är en dryg meter hög, betraktad som nolla och har en raggningsrepertoar lika fräsch som surströmming, men skam den som ger sig. När datingdokusåpan Swingles ordnar uttagning i skolans närhet ser Larry sin chans att stiga i aktning hos de kvinnliga studenterna. Problemet är att komma med - med popularitet som en död fisk får man inte göra tv. Lösningen är att nedlägga ett antal damer och därigenom visa den snobbiga programledaren att man minsann är en kraft att räkna med.

Ett tjugotal unga kvinnor står till buds att försöka ragga upp, var och en med sin specifika ministory. De tidigare Larry-spelens äventyrsinslag (gåtor och klurerier) har ersatts av en rad minispel av minst sagt simpel karaktär. Tryck en tangent i rätt ögonblick, kopiera ett rörelsemönster genom att trycka tangenterna i en viss ordning, plocka/undvik symboler på en sidscrollande hinderbana genom att flytta en spermie, pricka ett shotglas med mynt - mer komplicerat än så blir det inte. Eller jo förresten, Larry blir emellanåt berusad (ibland på grund av misstag, ibland för att handlingen kräver så), med följden att de redan rätt kassa kontrollerna förses med en fördröjningsfunktion som effektivt dödar allt vad precision heter. Minispelen kan vara lite småroliga de första gångerna, men eftersom samma sak upprepas gång på gång så tröttnar man snabbt. Om svårighetsgraden blir för hög får du efter ett par misslyckaden möjlighet att sänka den - glöm alltså långsiktiga utmaningar. Så spännande...

Kontroller och minispel må kännas retro, men dialog och graden av nakenhet väcker förvåning genom att vara rejält liberala. Den europeiska upplagan är ocensurerad och det finns gott om såväl nakenhet som grovt språk. Amerikanska censurlagar anser givetvis att jänkarna inte är uppgiften vuxen att ta del av nakna kroppar och fula ord, så de får nöja sig med censurskyltar och annat larv. Nåväl, bortsett från den principiella biten (varför är det farligare att visa nakenhet än lemlästade kroppar?) går de inte miste om något, grafiken är relativt medioker, om än väl fungerande för spelets "tecknad serie"-stil.

Magna Cum Laudes starkaste (och kanske enda) tillgång är dialogen. Även om humorn är infantil så drar karaktärerna emellanåt till med kommentarer som får det att rycka i mungiporna. Det handlar förstås om tycke och smak. Själv har jag svårt att ta till mig den komiska bild av amerikanskt collegeliv som förmedlas, inte alls olik vad vi många gånger sett på film och tv, men andra finner den säkerligen mycket roande.

Repetitivt, fånigt, kontroversiellt (åtminstone hos dem som bjuder moralkakor till eftermiddagskaffet) och omodernt - så lyder en kort summering. Om spelet når försäljnings-framgångar beror det helt och hållet på dess småporriga innehåll, något spelvärde värt namnet kan åtminstone inte jag finna. Det hela känns som ett simpelt försök att kränga skräp med hjälp av ett provokativt innehåll. De fyra cd-skivorna (sanslöst!) innehåller ett spelvärde som är marginellt vassare än ett bra Flash-spel. Detta är 2004, vi spelare har rätt att ställa högre krav.