Många, inklusive jag själv, undrade förstås hur mycket som egentligen är nytt i Burnout: Revenge. Skulle det räcka med ett par nya spelsätt, aningen förbättrad grafik samt nya bilar och banor för att göra oss nöjda? Det korta svaret är: Ja.

Nu är det ju förstås så att ni inte bara vill höra det korta svaret utan istället få en relativt lång utläggning om Burnout: Revenges nya spelsätt, grafik, musik, banor och bilar. Det är väl lika bra att vi sätter igång?

Nytt gränssnitt och bra bandesign

Precis som i sin föregångare går spelet till stor del ut på att göra så kallade takedowns. Snabbt förklarat är en takedown då du kör in i en motståndare så att denne förlorar kontrollen över sin bil och kraschar. Spelet är uppdelat i en singleplayerdel och en multiplayerdel där just enspelarläget gjorts om ganska kraftigt. Istället för att hoppa runt på en karta som man gjorde i Burnout 3: Takedown (B3:T) är det nu uppdelat i elva olika sektioner där varje sektion innehåller ett antal olika platser som var och en består av olika race och utmaningar. För att låsa upp de högre sektionerna krävs det (såklart) att du gör så bra ifrån dig och samlar på dig så mycket guldmedaljer som möjligt i de race och utmaningar du spelar. Vartefter du samlar på dig medaljer och klarar utmaningar stiger du i ranking och får tillgång till såväl fler sektioner som mer race i de sektioner du redan låst upp. Med jämna mellanrum får du även tillgång till nya bilar som var och en passar olika bra för de olika utmaningarna.

Banorna har även de förändrats en hel del. Nu finns det ett antal olika alternativa vägar på varje bana och vissa fungerar även som rena genvägar. I övrigt har banorna blivit snäppet vassare och det finns bra möjligheter att utnyttja bandesignen till att göra riktigt härliga takedowns.

Ny speltyp och småfuskande AI-förare

Vi som spelade B3:T kommer känna igen alla olika spelformer förutom den nya ”Traffic Attack”, där du ska preja så mycket trafik som möjligt i jakt på pengar för att uppnå uppsatta medaljmål. ”Traffic Attack” är fartfyllt och underhållande i början, men tappar efter några omgångar känslan av nyhetens behag. Övriga spelsätt är ”Race” där du tävlar mot ett antal datormotståndare och ska komma först i mål (gärna med hjälp av lite takedowns), ”Burning Lap” där du helt enkelt ska slå ett utsatt tidmål på en bana, i ”Road Rage” ska du göra takedowns och slå ut så många motståndare som möjligt, ”Utslagning” där den som ligger sist vid varje checkpoint blir utslagen och”Grand Prix-Race” där du i ett antal racetävlingar ska få så bra placeringar som möjligt för samla ihop nog med poäng för att knipa förstaplatsen.

Dina AI-motståndare i Burnout: Revenge har dock inte bara rent mjöl i påsen. Spelet har nämligen, precis som B3:T, ett system som gör att dina datorstyrda opponenter alltid kommer i kapp dig, oavsett hur bra du kör och hur mycket du boostar. I ”vanliga” racingspel hade detta varit tabu, men hela poängen med Burnout: Revenge (och B3:T) är ju att du ska ha motståndare kring dig som du kan göra takedowns på – och tvärtom. Även fast det ibland kan kännas surt får jag erkänna att det gör spelet mer intressant och roligt.

DJ:n har fått sparken

På ljudsidan kan jag börja med att tacka utvecklarna för att man tagit bort den enormt irriterande och inte alls coola DJ:n från B3:T. Ljudspåren i Burnout: Revenge är faktiskt ännu bättre än de som fanns i B3:T. Man har valt att satsa på lite mer aggressiv musik som passar spelets tempo och man har onekligen lyckats. Bland banden som lånar ut sin musik hittar vi bland annat Yellowcard, Bloc Party, Pennywise, Thrice och en hel hög med andra band som återfinns bland mina personliga favoriter. Nytt för i år är även att introduktionerna till varje spelsätt nu förklaras på svenska av den i A-teens poppande tjejen Sara Lumholdt. Ett välkommet inslag även om det ibland låter ganska krystat och ansträngt.

Även ljudeffekterna och bakgrundsljuden drar sitt strå till stacken. Allt ifrån motorljud, de skrikande däcken och ljudet från metall mot metall är riktigt välgjorda.

Live-delen av spelet kunde jag tyvärr inte testa då jag saknar ett sådant abonnemang, men upp till sex spelare kan bege sig ut på nätet och spela mot varandra i de olika loppen och speltyperna. När du startar upp multiplayerdelen för första gången märker du ganska snabbt att din ranking från enspelarläget inte följer med. I Live-versionen blir det till att börja om från början och låsa upp bilar och banor på nytt – något som alla kanske inte är helt glada över.

Snipp snapp slut...

Summan av Elettaria cardamomum (kardemumman, för er som inte är bra på latin) är att Burnout: Revenge är ett riktigt roligt spel. Trots att det är relativt få nyheter jämfört med vad Burnout 3: Takedown leverade förra året lyckas man uppnå sitt mål: att skapa ett otroligt fartfyllt, väldesignat och fruktansvärt roligt spel. Att man snålat lite med nyheterna är dock också anledningen till att Burnout: Revenge inte kammar hem full pott i betygskalan. Med lite tur kommer nästa upplaga dyka upp med fler nyheter och till den nära förestående Xbox 360.