Vid första anblicken kan Condemned se ut som vilket FPS som helst men redan efter någon minuts spelande är den tanken som bortblåst. Du är Ethan Thomas, en agent från Serial Crimes Unit, som under ett rutinuppdrag blir både nedslagen och bestulen på sitt vapen men också anklagad för att ha dödat två poliser. Det är starten på både flykten från lagens långa arm och jakten på den skyldiga polismördaren. Jakten på sanningen tar dig genom mörka och skräckinjagande miljöer där du tvingas försvara dig med näbbar och klor mot galna varelser som alla är mer eller mindre mänskliga. För att kunna nå sanningen måste du också använda dig av dina agentkunskaper och tekniska hjälpmedel. Titt som tätt i spelet får du möjlighet att samla in bevis och ledtrådar med hjälp av digitalkamera, ultraviolett ljus och DNA-insamling som du sedan skickar till din enda allierade, en kollega som analyserar dina prover. Dessa CSI-liknande moment är väldigt enkla och inte särskilt djupgående men de bidrar på ett effektivt sätt till att sätta stämningen i spelet. Momentet ger helt klart spelet en känsla av autencitet som gör det hela så mycket mer skrämmande.

Även om du under resans gång får tillgång till en del skjutvapen kommer du att till största delen endast ha något så enkelt som ett rör eller en skåpdörr att försvara dig med. Visserligen är du beväpnad med en elchockpistol som gör det möjligt att hindra fiendernas framfart, men trots det är känslan av sårbarhet påtaglig och något som förstärker skräcken ytterliggare. Striderna i sig är en enkel men intensiv upplevelse. Du kan antingen göra ett utfall med ditt vapen, eller om du är lite mer kylig, parera din motståndares attack för att i nästa ögonblick få bättre möjlighet till att själv få in en fullträff. Enkelheten till trots blir sammandrabbningarna aldrig enformiga. Detta mycket tack vare fiendernas AI som, trots att de inte är vid sina sinnens fulla bruk, är bättre än i ditt standard-FPS. Deras förkärlek till att gömma sig i mörka vrår där de kan slå ner på dig när du minst anar det är, i brist på ett bättre ord, underhållande.

Något som genomsyrar Condemned från början till slut är deras uppenbara satsning påatt utveckla spelet efter devisen ”less is more”. Skräckspel har ofta en tråkig tendens att leverera så mycket av allting att du till slut blir så mättad att det inte längre är skrämmande. Något av det läskigaste som du kan uppleva i ett spel är istället de situationer där du vet att någonting kommer att hända men du vet inte när. Monolith utnyttjar detta till fullo och situationerna där dina nerver är på helspänn, för att nästa attack aldrig kommer, avlöser varandra. Det går nästan så långt att det blir psykiskt påfrestande att spela Condemned då du hela tiden måste hålla både ögon och öron öppna.

Grafik och ljud

För att bära upp den atmosfär som Condemned lever på krävs det två viktiga byggstenar som måste fungera: den visuella och audiella presentationen. Stämmer inte dessa två delar överens med spelets övriga kan den stämning som utvecklarna försöker bygga upp falla ihop som ett korthus. Monolith är nu knappast några nybörjare och vet självklart hur viktigt det är med rätt grafik och ljudbild. De har uppenbarligen lagt ner mycket tid och kraft för att lyckas förmedla den stämning de vill sätta via grafik och ljud vilket ger oss ett imponerande slutresultatet.

Tack vare en beundransvärd detaljrikedom och ett användande av ljus och mörker som ställer självaste Doom 3 i skamvrån, är det en närmast terrorlik upplevelse att ensam vandra runt i Condemneds miljöer. Denna skräckkänsla späds sedan på ytterliggare genom de fiender du stöter på under spelets gång. De är inte bara skräckinjagande till det yttre, deras rörelsemönster och animationer kan få även den mest ärrade spelarens hjärta att slå ett par extra slag i minuten. Närstriderna blir därför en närmast ansträngande upplevelse. När du lyckas träffa en psykotisk fiendes käke med ett stenhårt rör och ser honom raggla bakåt, spotta ut blod ur munnen för att sekunden senare slänga sig mot dig ännu en gång är känslan både total och brutal.

Ljudet spär sedan på stämningen än mer. Även här har Monolith valt att använda sig av ”less is more”-principen som också i detta fall bara är till godo. Spelet saknar i det närmaste helt musik, så det enda som stör den täta tystnaden är de välgjorda ljudeffekterna som har en förmåga att sända rysningar genom kroppen. För att utnyttja både bild och ljud maximalt är du tvungen att äga både en HDTV och ett ljudsystem med stöd för 5.1 ljud, något som tyvärr inte alltför många har råd med. Men även om du spelar på en SDTV med standardljud är det frågan om du kan uppleva någon mer stämningsfullt och skräckinjagande än Condemned.

Sammanfattning:

Condemned: Criminals Origin må inte ha varit något av de mest eftertraktade titlarna när Xbox 360 lanserades men det borde tveklöst varit det. Även om det rent tekniskt sett knappast kan påstås vara next-gen så är det svårt att inte låta sig imponeras av hur snyggt spelet är och hur bra det låter. Grafiken och ljudet hjälper till att sätta den atmosfär som tveklöst är Condemneds starkaste kort. Tack vare en fantastik symbios mellan handling, grafik, ljud och gameplay har Monolith lyckats skapa ett spel som har potential att skrämma livet av vem som helst. Det är bara att hålla tummarna för att utvecklarna har fått mersmak och får möjlighet att göra en uppföljare då de lärt sig att utnyttja den nya krysslådans krafter än mer.