Ibland vill jag ingenting hellre än att ett spel ska vara bra och Chromehounds är ett typiskt sådant. Ända sedan jag fick min första Transformer i julklapp har jag gillat stora robotar och sett fram emot att få styra en själv. Visserligen har Mechwarrior-serien till viss del levererat, men inte tillräckligt för att stilla mitt begär. Därför fann jag mig själv hålla båda mina tummar när Chromehounds-skivan började snurra i krysslådan.
Chromehounds utspelar sig i en alternativ nära framtid där det inte längre är vanliga arméer som avgör konflikter länder emellan utan inhyrda yrkesmän som strider i olika typer av robotar (defender, heavy gunner, soldier, sniper, scout och commander). Och motsättningar finns det, annars hade det inte blivit mycket till spel, och genom enspelarkampanjen får du strida för flera olika stater som alla berättar sin sida av handlingen. Allt väl så långt, stora robotar med mycket vapen och en lagom originell story, potentialen för en riktigt trevlig enspelarupplevelse finns där.
På grund av ett synnerligen oinspirerat utförande stannar det dock vid just potential. Den på pappret lovande kampanjen är uppdelad i sex kapitel där du hoppar mellan olika sidor i konflikten. Kapitelindelning är nu inte gjord för att berätta en historia utan snarare för att du ska lära dig att bemästra spelets sex typer av robotar. Varje del börjar nämligen med en kort introduktion där du får lära dig en robots grundläggande egenskaper och uppgifter. Under de sex följande uppdragen får du sedan använda det du lärt dig på slagfältet för att sedan börja på ett nytt kapitel och en ny typ av robot. Detta leder tyvärr till att enspelarläget snarare känns som ett överdrivet långt tutorial-läge och förberedelse inför online-läget än en sammanhängande berättelse. Det är heller inte någon bra idé att hoppa över någon av kampanjens kapitel för då missar att låsa upp delar till din robot som du senare kan bestycka den med när du spelar online.
Den skada som drabbar Chromehounds i och med det oinspirerade enspelarläget repareras till viss del tack vare det underhållande flerspelarläget. När du tar dina första steg online måste du välja sida i Neroimus War som är en ständigt pågående kampanj där tre nationer kämpar för att ta över de andra två nationernas huvudstad. Du kan hela tiden följa krigsförloppet på en övergripande karta som visar hur territorierna är uppdelade och var strider sker. Neroimus War gör dock att Chromhounds ställer relativt höga krav på spelarna. Bland annat så måste du vara del av en grupp med upp till sex andra spelare för att få ta del i uppdragen i Neroimus War. Kan tyckas hårt men organisation och kommunikation är ett måste för att Chromehounds ska komma till sin rätt och då känns kraven passande.
Precis som spelupplevelsen i stort så har både spelets grafik och ljud en på tok för låg lägstanivå. Då hjälper det tyvärr inte att Chromehounds högstanivå är högre än genomsnittsspelet. From Software vet att det är robotarna som är spelets huvudpersoner och har således lagt ner mycket av sin tid på dessa. Jag ställer mig dock tveksam till om den tiden spenderades väl. Visserligen är robotarna av hög klass, både när det gäller design, animationer och detaljrikedom, men priset för detta är på tok för högt. Miljöerna är nämligen allt annat än imponerande och precis som när det gäller enspelarläget så känns de väldigt oinspirerade. Visserligen kan du skjuta sönder det mesta, men som så många gånger förut är det inte lika imponerande efter att nyhetens behag har lagt sig. Ljudbilden å andra sidan har egentligen bara en svaghet och det är föga överraskande röstskådespeleriet. De känns ofta malplacerade och de dialoger som existerar känns mer som två monologer som klippts ihop. Vapenljuden förtjänar dock beröm och med miljöer av samma kvalitet hade stämningen varit på topp.
Sammanfattning
En sak är helt säker. Har du inte Xbox Live Gold ska du absolut inte lägga en tanke på att köpa Chromehounds. Jag tvivlar inte en sekund på att Chromehounds kommer att älskas av många, men det kommer sannolikt att hatas av fler. Enspelarläget är en minst sagt fattig upplevelse som förmodligen inte kommer att göra någon glad. Visserligen är Chromehounds riktigt bra i vissa stunder, speciellt i flerspelarläget, men det kommer bara till sin rätt om du har tillräckligt med tid och vilja att samarbeta. I slutändan ger detta oss ett spel som tilltalar en väldigt specifik grupp av spelare och bara om du tillhör den kan du börja fundera på om du vill köpa Chromehounds.
