Recension – The Settlers II: 10th Anniversary

Det krävs underverk för att förnya strategigenren idag. Settlers II anno 2006 är inget underverk, men inte desto mindre ett godkänt strategilir, eller "civilisationssimulator" som en av utvecklarna själv kallat det. Avsaknaden av vissa klassiska RTS-element såsom direktstyrning av trupper gör att man är böjd att hålla med. Tempo och känsla spelet igenom påminner också mer om, säg Sim City än Age of Empires, och har alltid gjort. Seriens signum är bibehållet (bortse från den smått katastrofala del fem förra året); det är sött, färggrant och mysigt. Jag klagar inte. Jag har diggat nybyggarna länge. Just för att man vet vad man får är också inlärningsperioden för spelet oerhört kort. Vare sig vana fältgeneraler eller ovana strateger bör ha några problem att känna sig hemma bland blombeprydda fält, glittrande musik och med den stämningsfulla musiken som sällskap.

Mycket har hänt under seriens 15-åriga levnad, men skillnaderna mellan 1996 års upplaga och denna är mycket små. Förbättringarna ligger i interface, lite fler val och möjligheter samt annat smågodis, men självfallet mest på den estetiska fronten, där pixligt har ersatts av detaljerat. Det visuella handlar förstås mer om en följdriktig uppgradering - spelet blir inte bättre bara för det, men visst är det sött. Jag kanske är kräsen, men förväntade mig trots omstöpandet faktiskt ännu mer ögongodis. Nåväl.

Du kan följa kampanjen, som räcker en bra stund och tar dig runt jorden (romare, asiater och nubier är raserna som representeras). Eller så spelar du fritt på en mängd kartor med standardinställningar vad gäller segervillkor, fog of war et cetera. Avslutningsvis kan du lira multiplayer med i stort samma inställningar och villkor som i enspelarläget. Här vilar med andra ord inga direkta överraskningar, inget som är fenomenalt men heller inte särskilt dåligt. Wow-faktorn är obefintlig om man lirat någon av de första fyra titlarna tidigare. Trots det gillar man stora delar, mycket beroende på att utvecklarna spinner vidare på ett koncept man vet funkar.

Den största skillnaden mellan den senaste "riktiga" delen i serien, nummer fyra, är att direktstyrda strider saknas. Som sagt, mer mys-simulator än hardcore-RTS. Visst finns här en hel del att pilla med, men de som vill finjustera och trimma sitt samhälle och sina trupper intill perfektion bör se sig om efter en djupare och något tyngre upplevelse. Settlers är och har alltid varit ett spel för dem som gillar den palett- och sockerdränkta upplevelsen man får när man dubbelklickar på exe-filen. Det ryktas förresten om både en del sex och en RTS-avstickare framöver. Jag sätter mig gärna med dem också men något mer nytt nästa gång, tack.