Livet som chefredaktör är inte lätt när titlar som Gears of War och Neverwinter Nights 2 skymtar förbi på skrivbordet innan de budas ut till hungriga skribenter. Men med ansvaret kommer frihet, som i det här fallet innebär att jag behåller höstens hetaste gitarrspel för mig själv. Plötsligt förstår jag hur Gollum kände sig.

Jag hoppas att Guitar Hero, eller konceptet med gitarrspel över huvudtaget, inte har gått dig obemärkt förbi. När stressen på jobbet hänger i luften och kan skäras med smörkniv är det viktigt med regelbundna avkopplingssessioner. Gitarrspel är stressens plåster, skyndandets huskur och jäktets återställare. Det är en mental stimulans för dig som bara behöver koppla bort och en audiointeraktiv orgasm för dig som gillar rock. Handen på hjärtat, visst går Guns ’n Roses mästerverk Sweet Child of Mine hem och någon gång har du säkert njutit till Black Sabbaths dänga War Pigs? Entré på scen för Guitar Hero 2. Stående ovationer, förstås.

Det viktigaste är gitarren

- Utan gitarrkontroll inget Guitar Hero

Den viktigaste faktorn i Guitar Hero 1 och 2 är förstås gitarrkontrollen. Formad som en något mindre gitarr har den fem knappar (frets) längs halsen, en strumbar som symboliserar strängarna och en whammybar - eller svaj om du så vill. Under spelets gång ser du på skärmen noter komma mot dig, varpå det gäller att hålla in motsvarande fret och vid rätt tidpunkt slå på strummen. Gör du det rätt hörs tonen/ackordet, missar du hörs enbart ett klonk och du möts snart av publikens buanden. Bu.

Guitar Hero är ett spel som tillsammans med titlar som SingStar och Dance Dance Revolution hamnar i kategorin ”partyspel”. Det är lätt att dra fram gitarren på en fest och precis lika lätt är det att slå på sin Playstation 2 och tävla i vem som kan nita solot i John the Fisherman med Primus.

Ett multiplayerläge känns på sätt och vis självklart och givetvis kan du koppla in en extra gitarr för att kämpa med eller mot en vän. Två lägen för detta existerar, varav det ena är nytt - cooperation. Spelläget faceoff fanns med i föregångaren och fungerar som så att ni turas om att spela olika stycken i samma låt.

Ensam är inte alltid bäst

- Coop-läge ger dubbel glädje

I cooperation däremot kan du numera välja att antingen spela lead, rhythm eller base. Din kamrat väljer därefter det du inte väljer och vips är ni ansvariga för varsin del av välmåendet hos publiken. En extra trevlig finess är att ni båda samtidigt måste aktivera starpower, spelets bonussystem, för att det ska gå igång. Starpower aktiveras genom att helt sonika lyfta gitarrhalsen i vädret, förslagsvis när du wailar som bäst.

För att grundligt testa rockfaktorn i Guitar Hero 2 bjöd jag in Simon, Robin och Mikael till min enkla boning för en strängknäpparkväll utan dess like. Att Simon hade en extra gitarr hade förstås inget att göra med varför han blev inbjuden, åtminstone inte innan han visade sig vara överjävligt bra och rockig.

Den samlade testarskaran kunde efter ett par timmars spelande (och ett par flaskor rockjuice) konstatera flera saker gällande spelets nyhetsfaktor. De innehållande låtarna är förstås nya och en stor skara bonuslåtar finns - totalt hamnar låtantalet på ungefär 60 stycken. Det finns många kända artister representerade som Nirvana, Police, Motley Crue, Van Halen, Black Sabbath, Guns ’n Roses och Rage Against The Machine.

Fler kända namn

- Men tillräckligt många kända låtar?

Men kanske har namedroppingen spelat en alltför stor roll under utvecklingen för de utvalda låtarna är inte alltid de mest optimala. Nirvanas Heart Shaped Box är en riktigt skön låt, men hade inte Smells Like Teen Spirit varit bättre?

Rolling Stones har definitivt gjort bättre låtar än Can’t You Hear Me Knocking och varför utvecklarna låtit Last Child representera annars lättrockade Aerosmith är för mig ett mysterium. Har Harmonix sparat de bästa titlarna till en oundviklig tredje titel i serien? Om så inte är fallet borde mer energi ha lagts på låtval och coverinspelningar, vilka håller en väldigt varierande kvalitet. Som tur är kommer Lynyrd Skynyrd och lyfter hela spelet med Freebird - en konsertfinal som till och med får dina roadies rygghår att resa sig.

Ett efterlängtat träningsläge tillhör nyheterna och bör dessutom nämnas. Efter en spelad låt kan en sammanställning över låtens delar och din prestation i desamma visas. Är det en speciell passage som besvärar dig är problemet inte svårare att lösa än att nöta precis den passagen i träningsläget, som dessutom erbjuder möjligheten att sakta ner tempot ett par nivåer. Ska det verkligen vara nödvändigt för en rockgud? Skämt åsido, funktionen kan utan att överdriva kallas välkommen.

Ett riktigt bra spel

- Eller ett fantastiskt bra spel?

Guitar Hero 2 måste i min mening oundvikligen ges en medalj, bedömningsfrågan handlar för mig mer om det är förtjänt av full pott eller ej. Och svaret på frågan blir denna gång ett nej. Guitar Hero 2 är ett spel du bara måste ha om du har en Playstation 2 - själv köpte jag konsolen enbart för att jag ville spela just detta spel. Jag är inte besviken på den njutning som levereras, men jag känner inte att spelet har nått mina förväntningar. Om du också trodde att Guitar Hero 2 skulle vara ännu bättre än Guitar Hero så kanske du ska skruva ner förhoppningarna innan du öppnar plånboken. Men öppnas, det ska den.