Få spel väcker lika starka känslor som Halo 3 och det i båda ändar av spektrumet. Miljontals Xbox-ägare höjer konsolens flaggskepp till skyarna medan många inte förstår vad det är som gör Halo-spelen så bra. Själv hamnar jag någonstans mitt i smeten. Jag är evigt tacksam mot Halo då det lärde mig att förstapersonsskjutare kan vara roliga även på konsoler och tillsammans med min bror fängslades jag av de två första delarnas kampanjer. Samtidigt har jag som gammal PC-gamer svårt att se storheten i spelets tokigt populära onlineläge.
Det var alltså med en god dos sansade förhoppningar som jag satte igång Xbox 360:n, lutade mig tillbaka i saccosäcken och stirrade på Bungies logga som tittade fram på HDTV:n. Precis som fallet var med Halo 1 och 2 var det dock inte det som visades på skärmen som fångade mitt intresse utan den fantastiska musiken. Det är inte för inte som det nästa vecka anordnas en Halo-konsert i Stockholm och trots att musiken av många säkerligen anses vara alltför pompös vaggar den omedelbart in mig i den rätta sinnesstämningen.
Knyter ihop berättelsen
- fast alla frågetecken rätas inte ut
Alla som spelat Halo 2 vet att det har ett något abrupt och rent ut sagt förvirrande slut. Trean tar inte riktigt vid där den historien slutade och för att veta exakt vad som hänt mellan de två delarna måste du läsa serietidningen Halo: Uprising. Den korta versionen är dock att resterna av Covenants styrkor har letts av profeten Truth till Afrika där en mystisk artefakt, som tros var den mäktiga Ark, har lokaliserats. Jorden har alltså belägrats av fiendens styrkor och när Master Chief till slut hittas av Johnson och Arbiter har tiden redan börjat rinna ut.
Jag kan tyvärr inte gå in på handlingens detaljer utan att riskera att avslöja alltför mycket om vad som händer, men vad jag däremot kan säga är att den historia som byggts upp i de två första delarna knyts ihop på ett riktigt bra sätt. Halo 1 skapade många frågetecken och del två gjorde inte mycket för att räta ut dem utan skapade snarare ännu fler. Efter att ha spelat igenom trilogins sista del är jag emellertid på det klara vad det mesta handlar om. Givetvis besvaras inte alla frågor, några mysterier måste få finnas kvar, men på det stora hela har mina mest brännande frågor besvarats.
Du kan alltså räkna med att känna igen dig en hel del från tidigare delar men alla återseenden är inte riktigt så varma som du kanske skulle önska. Jag talar nu inte bara om karaktärerna utan även vissa spelmekaniska upplägg och situationer som Bungie har återanvänt. Varför de gjort det kräver ingen nobelpristagare för att förstå - varför skulle de ändra på ett vinnande koncept? Resultatet är i de flesta fall inte heller något direkt negativt, men under spelandets gång ställer jag mig titt som tätt frågan om inte en gnutta mer nytänkande hade gjort spelet gott och tyvärr återkommer frågan allt mer frekvent ju närmare slutet jag kommer.
Mycket känns igen
- konstigt nog även grafiken
Nu har jag istället en naggande känsla i bakhuvudet av att Bungie har följt exakt samma recept som i Halo 1/2, men med en gnutta snyggare byggstenar. Gnutta är ett högst medvetet ordval då Halo 3 faktiskt inte är det visuella mästerverk som åtminstone jag förväntade mig efter att ha sett förhandsfilmerna. Det vore en grov överdrift och ett tjänstefel att kalla det fult men jämfört med andra Xbox 360-titlar, som Gears of War eller de kommande Mass Effect och Call of Duty 4, står det sig slätt.
Grafiken är överlag förvånansvärt medelmåttig med toppar som bra ljussättning, lång draw-distance, vackra vatteneffekter och stabil bilduppdatering. Däremot är karaktärsmodellerna en rejäl Gott och Blandat-påse. Bungie har uppenbarligen lagt ner mycket kraft på att Master Chief ska se riktigt bra ut och likaså de utomjordiska bidragen till ensemblen, men av någon anledning tycks mänskliga modeller inte fått en lika stor dos kärlek. I mellansekvenserna är det svårt att inte reagera på hur undermåliga och onaturliga de faktiskt ser ut. Faktum är att jag under spelets gång var tvungen att se om det verkligen tuffade på i 720p och när jag såg att det faktiskt gjorde det blev jag minst sagt förvånad.
