Recension – Empire Earth III

Första varningstecknet fick jag när den tämligen standardiserade menyn öppnades. På ena sidan visades strider från spelet som var förvånansvärt ryckiga och fula. Med en något misstänksam förhoppning tog jag mig an själva spelet, vars föregångare varit några av mina personliga favoriter.

<img src="http://www.fz.se/bilder/_img.php?i=53212&w=170&h=140&s=&a=gxZTg4N2I1MD" style="border: 1px solid black"></img>Nästa motgång kom när det första uppdraget tog vid. Jag är numera så van att ha en i stort sett helt fri kamera i strategispel att jag undrade om jag missat någon kontroll när jag var låst till samma vy som fanns i originalet. Från ovan ser man förvånansvärt lite av slagfältet och zoomar man in får man samma horisontella vy längs marken som i ettan. I originalet var den vyn ganska spännande, nu får man istället skåda den förvånansvärt dåliga grafiken i vitögat, vilket kan vara en nedslående upplevelse. Visst är grafiken snyggare än originalet, men till skillnad från föregångaren så ligger det klart under medel på marknaden idag.

Det som verkligen fick mig att undra vad utvecklaren hade hällt i sina Jolt-burkar var sjöenheterna. Alla båtar beter sig nämligen som Crysis på en 486:a, de hackar nämligen något fruktansvärt. Och då menar jag inte små hopp, utan de kan ibland hoppa flera båtslängder bort, speciellt när de är nära land eller andra skepp. Förutom att det sänker intrycket rejält så liknar större sjöslag mest en tragisk samling grodor. Jag är helt oförstående för hur man lyckats få in det här i slutprodukten, dels då det var klart bättre i originalet, och dels för att det aldrig borde ha släppts i sitt nuvarande skick.

Strategikarta

Den största nyheten i Empire Earth III är strategikartan. Här är världen uppdelad i ett stort antal regioner, där man strategiskt flyttar runt sina arméer. Till en början är de flesta områden tagna av oftast neutrala och lokala stammar. Men efter hand kommer de olika folkslagen som slåss om världsherraväldet sprida ut sig.

Förutom att bygga arméer är det också här man kan välja om regionerna skall satsa på forskning, militär, imperialism eller handel. Utöver sina arméer har man också milis som i huvudsak står för försvaret vid eventuella invasioner. Det intressanta här är att man helt får ange uppbyggnaden av milisen, både vilka enheter och byggnader som skall finnas tillgängliga på kartan när en strid börjar.

Det går, och är överlag rekommenderat, att försöka sprida sig i de neutrala provinserna genom diplomati snarare än krigsmakt. Lyckas man vinna över ett inhemskt folk på sin sida så kommer de nämligen vara till hjälp om provinsen senare invaderas. Dock kan det bli lite tråkigt då nästan alla slag som inte är mot de andra nationerna innebär att bygga upp en liten försvarad stad och sedan muta sig till allianser med alla de lokala stammarna.

Krig över tiden

Grundstommen i Empire Earth är så klart att man spelar med arméer som spänner över mer än tusen år. Med andra ord kan man i en enda strid slåss med arméer från antiken, medeltiden, renässansen, modern tid och från framtiden. Tyvärr känns dock övergångarna oftast ganska tama och striderna känns i stort sett likadana oavsett om de står i antiken eller hundra år fram i tiden. Visst är det ett plus, men spelet hade inte blivit avsevärt mycket sämre om möjligheten inte fanns.

Jag hade velat ge Empire Earth III ett riktigt bottenbetyg. Men ser man det för sig själv så förtjänar det faktiskt lite, dock bara lite, bättre. Spelet är inte bra, men det har ett visst underhållningsvärde, speciellt för realtidsstrategifantaster som inte har lika många spel att välja på idag som förr. Det tragiska är dock att resultatet blivit ett halvtaskigt lir jag kunnat vänta mig som en utvecklares första titel, inte tredje delen i en välrenommerad spelserie.