Recension
Medal of Honor: Heroes 2

God eftermiddag premiärministern. Jag hoppas detta brev anländer till dig, i dessa dagar litar jag verkligen inte på postväsendet. Min rekognosceringsresa på andra sidan kanalen har varit en succé och jag kan gladeligen informera dig om att de tyska soldaterna, det så kallade herrefolket, är idioter.

Jag har spenderat ett antal timmar med att utvärdera deras krigskunskaper och resultatet är mycket angenämt. De har inte ens lärt sig att byta skydd när någon skjuter dem i armbågen eller knät. Att de hukar sig bakom bråte och inte bara springer rakt mot mig och min Thompson är det enda beviset på att de fått någon form av utbildning över huvud taget. Jag förstår ärligt talat inte hur de kunnat erövra en så stor del av Europa.

Däremot måste jag säga att vår senaste implementation av Nintendos starkaste vapen i konsolkriget, wiimoten, är den bästa jag sett hittills. Teknikerna måste ha insett dess brister och kopplat funktioner till de rörelsekänsliga sensorerna på ett klokt och sparsamt sätt.

Att ladda om med ett ryck uppåt fungerar perfekt, att kasta granater känns naturligt och att luta sig runt hörn med nunchuken är en smart lösning. Det blir såklart lite problem när fasta pjäser (artilleri, granatkastare och tunga kulsprutor) styrs genom olika rörelser men det är överkomligt då det bara rör sig om en handfull gånger. Jag kan inte annat än att gratulera dig till den bästa kontrollen hittills i genren.

Uppdragen har verkligen varit varierade och utmanade, fastän många av dem känns igen. Spräng ett gäng ubåtar eller luftvärn, infiltrera en bas eller ryck fram genom en by. Det gamla vanliga. Väl i stridens hetta har dock återanvändningen glömts bort då genomförandet är välgjort och framförallt underhållande. Trots de sammanlagt tio timmarna spenderade i fält har bara hälften avklarats och det är första gången på länge jag velat stanna vid frontlinjen istället för att skriva rapport till er. Att efter varje slag få veta hur många skott jag avfyrat, hur många som träffat och hur många fiender jag nedgjort är charmigt på 90-talsvis. Utmärkelserna vid olika statistikmilstolpar likaså.

   

Du ska också ha en stor eloge för det välutrustade träningscentret, att kunna testa mina färdigheter online med upp till 31 andra personer är verkligen lysande och unikt för plattformen. Anslut till en redan startat session eller påbörja en egen med favoritfältet från de åtta tillgängliga. Det enda jag kan anmärka på är att fler alternativ än de tre klassikerna "alla mot alla", "lag mot lag" och "stjäl flaggan" hade varit önskvärt.

Arkadläget är som Italien hos axelmakterna, den svagaste av de tre delarna. Att inte behöva bry sig om förflyttning och bara styra siktet ger ett par timmars underhållning. Jag förstår bara inte hur du kunde godkänna ritningarna när det saknas möjlighet att spela två stycken samtidigt, det hade varit lysande. Läxa upp den ansvarige designern på lämpligt sätt.

Sammanfattningsvis kan jag inte annat än att gratulera till dig för en superbt planerad kampanj. Trots att motståndet snarare kan liknas till en piffad tysk utställningspudel än en vältränad engelsk jakthund har jag haft mycket nöje under min utvärdering av motståndet. Jag var rädd att det skulle likna operation Vanguard men detta är inte bara ett steg i rätt riktning utan en milslång marsch. Att inte rekommendera detta till alla medborgare som äger ett Nintendo vore tjänstefel.

Din trogna soldat,

Furir Johansson