Sadism är nyckelordet. Inte bara på grund av det grafiska våldet, utan också alla de små detaljerna som vill driva dig till vansinne. Av någon anledning rör du dig inte flytande, snarare hackar du fram. Effekten är att det känns som om frameraten sjunker, när det egentligen bara är du som teleporterar dig framåt en millimeter i taget. Texturerna har hack i sig. Du kan faktiskt se vad som finns på andra sidan - och det är inte vackert. Grafiken i övrigt är faktiskt inte så illa, bortsett från något lågupplösta texturer.

Spring lilla gris

Fienden kan delas in i tre delar. En tredjedel kommer att skjuta på dig, den andra kommer att försöka sticka kniven i dig och den sista kommer bara att springa. Med andra ord, majoriteten av terroristerna du anfaller kommer inte att skjuta tillbaka. AI:n är scriptad i detalj: datorspelarna har bestämda positioner där de skjuter på dig, fram tills att de intagit denna position kommer de inte låtsas om dig. Är du inom en femmetersradie från fienden kommer han att försöka kniva dig. Han skiter i om han lätt kan ge dig fyra nya hål i huvudet, han kutar istället fram och ger dig kniven. I brist på bättre beskrivning - AI:n är lika smart som en Top Model-deltagare.

Payback snurrar in på surrealism när det kommer till bossarna. Dessa personer, som till ytan ser ut som människor, presenteras som människor och pratar som människor, är egentligen Terminators som har ätit kulor och dynamit sen de fick nappflaska. Sju, åtta magasin 5.56 i huvudet är vad de kräver för att lägga sig ner. Männsikor som tål kulor. Det är frukansvärt konstigt.

Handlingen är ett pinsamt hopkok med terrorister som egentligen är slavhandlare, som är rumspolare med knarkodlare och extraknäcker i oljeindustrin med en jättehemlig organisation som lurade vår hjältes kompis. Kortfattat: hjälten Masons polare förråder Mason, Mason dödar honom och reser sedan till världens alla u-länder för att döda så mycket folk som möjligt.

Det finns en charm med det moraliska förfall Payback presenterar. För det gäller inte bara det grafiska övervåldet, det handlar om Masons förkärlek för att skjuta obeväpnade i huvudet när de säger något ont om Amerika och sättet på vilket terrorister presenteras som roten till all ondska i världen.
Inte för att Payback på något sätt är unikt, men spelet är väldigt polistiskt vinklat. En kul detalj är att spelet plagierar Call of Duty 4:s Last Stand-perk i multiplayer genom att låta dig avfyra pistolen när du ligger döende.

Relover, syster

Payback är i grund och botten ett arkadlir klätt i finare kläder. Ingen större skillnad på vapen, ingen rekyl, linjära banor som försöker ge illusion av att vara öppna och fiender som radas upp framför dig i väntan på att bli skjutna. Grejen är den att det finns en charm i det hela, och hur sadiskt det än låter finns det ett nöje i att skjuta ben och armar av afghaner och se dem blöda ur alla kroppsöppningar samtidigt som de hoppar undan granater. Detta nöje dör dock ut efter en eller två banor, kvar blir ett vrickat FPS som bäst kan beskrivas som en parodi på Call of Duty 4. Att inköpspriset ligger någon hundralapp under standarden för PS3-spel spelar ingen roll, om det är blod och kroppsdelar du är ute efter ger Rambo 4 samma dos ultravåld till en lägre kostnad.