Fire Emblem har en diger historia: 17 år har gått sedan debuten på #Nintendos åttabitarsmaskin. Genom åren har #Intelligent Systems finslipat den blandning av rollspel och turbaserad strategi som blivit seriens kännetecken, något som märks i Wii-debuten #Radiant Dawn. Spelet är en direkt fortsättning på det hyllade #Path of Radiance och utspelar sig i tre år efter att den galna kungen Ashnard och hans armé stoppats. De hårt krigsdrabbade länderna Daein och Crimea är inne i återuppbyggnaden av sina samhällen, men nya konflikter försvårar arbetet.
Vandrar på seriens inslagna väg
Handlingen har alltid varit en av seriens starkaste sidor och i Radiant Dawn är den också genomgående bra. Klichéerna är visserligen många och om du ogillar den japanska stilen lär du säkerligen ha svårt för en del partier. Men titeln håller mig intresserad under de drygt 40 speltimmarna och det är i sig ett mycket gott betyg. Ett stort plus är också på sin plats för att utvecklarna har valt att berätta historien ur fyra olika perspektiv. Det är knappast fulländat, men det bådar gott inför framtida inkarnationer.
Har du haft nöjet att ta dig igenom några av seriens senare delar kan du inte räkna med att stöta på några större nyheter. Mycket är sig likt - men det är inte något negativt, snarare det omvända. Precis som tidigare förs handlingen framåt via förutbestämda strider där du kontrollerar ett varierat antal karaktärer på ett stort rutnät. Spektakulärt är det inte och inte heller särskilt adrenalinframkallande men det är ändå väldigt beroendeframkallande. På sina ställen är det också riktigt knepigt, speciellt som dina karaktärer verkligen dör när de dör. Du kan således inte bara offra dem vilket ger de taktiska stridssekvenserna en helt annan nerv än i andra spel i genren.
Mer Gamecube än Wii
Det här är som vi tidigare konstaterat en uppföljare till Gamecube-liret Path of Radiance och det märks verkligen. Frågan är om tanken inte var att släppa spelet till Nintendos föregående konsol; utvecklarna tycks inte ha gjort några försök alls att anpassa det till den nya maskinen. Handkontrollens rörelsekänslighet utnyttjas inte alls, så en Gamecube- eller klassisk Wii-handkontroll är att föredra framför wiimoten. Själv gav jag det hela några timmar, sedan var det bara att ge upp och dra fram den gamla goda Gamecube-kontrollen ur garderoben.
Visuellt märks också arvet från den föregående generationen, men grafiken står sig likväl riktigt bra i konkurrensen. Den fortsätter på den inslagna vägen med en enkel, färggrann och mangainfluerad stil vilket gör att spelet inte trillar ner i samma realismfälla som många andra Wii-titlar. Det är inte spektakulärt på något sätt - förutom de vackra men på tok för få förrenderade sekvenserna - men det är behagligt. Om ljudeffekter och musik finns det inte alltför mycket att säga. Du möts av generiska effekter och musikstycken som reflekterar den rådande stämningen på ett adekvat sätt utan att bli irriterande.
Inte spektakulärt men riktigt kul
Radiant Dawn är knappast en typisk Wii-titel. Det utnyttjar inte konsolens unika egenskaper på något sätt och även om det kan ses som en svaghet ser jag det snarare som en styrka. Intelligent Systems hade självklart kunnat implementera rörelsekänslighet och andra finesser, men det hade inneburit mindre tid för att finputsa det som gjort serien till vad den är idag. Nu är det istället väldigt likt sin föregångare och det räcker gott och väl.
